Aftonbladet – 15 april 1856, sida 2

nn arm, öfversållad med strålande perlor eller spetsen af hennes lilla fot, som otåligt snuddade öfver flodens yta. Henrik sände sin afgud varma kyssar och framskred oupphörligt. Af nåd, sire! af nåd, vänd om! bad Gabriella med bönfallande, röst i det hon visade för konungen ett ansigte, på hvilket den vältaligaste förtviflan stod präglad. Men, min ljufva engel, det är ni sjelf, som kallat mig! svarade Henrik leende. Respektera en qvinna, sirel Förlåt... medlidande... om ni gör ett steg till, så störtar jag mig genast i bråddjupet! Åh! medlidande... medlidande med mig, min dyra kärleka! utropade Henrik förskräckt och vände genast om hästen. Simma lugnt, min hvita svan, jag skall ej längre störa dig Ack, Gabriella! buru gerna skulle jag ej gömma mig i djupet af dessa vågor för att bevisa er min vördnad... Se, jag bortvänder hufvudet . .. Hvarthän befaller ni att jag skall gå? ... Önskar ni att jag skall säga er farväll Tack, min ädle sire! utropade Gabriella, lugnad af prinsens lydnad. Fortsätt nu er väg och skynda till qvarnen för att torka er! Jag skyndar dit, min fagra ros; men ni? .. 2 Åh, för Guds skull tänk inte på mig, och framför allt titta inte hit... Ni förstår mig, sirel Ja, ja, jag förstår och jag ilar till qvarnen. Dit jag kommer efter med Gratienne. Vi skola supera der medan mjölnaren är borta, Tack! O, hundra gånger tack ! Den käre och uthungråde konungen steg i land vid qvarnen och återgaf sin trötte häst fribeten. Det vackra djuret klättrade fort uj pför ösluttningen och började snart en läcker måltid uti mjölnarens hage. (Forts.)