Aftonbladet – 9 april 1856, sida 2

ste tförtjenas genom egen industri, omtanka oeh företagsamhet. . —— Freden och Pressen. De sista dagarnes, så väl som denna dagens poster hafva tillfört oss en mängd mer eller mindre öppenhjertiga, samt efter omständigheterna mer eller mindre försigtiga yttranden af pressen i det öfriga Europa rörande den nu afslutade freden. Vi anse oss böra låta äfven våra läsare höra några de mest framstående bland dessa röster, uti hvilka den skiftande brytningen af den olika stämning, som de olika ländernas eller partiernas tidningar återgifva, icke lärer undgå läsarens uppmärksamhet, utan att vi i hvarje särskilt fall behöfva påpeka den. Vi börja, såsom billigt är; med den franska och engelska pressens förnämsta organer. Under det den officielle Mohnitören hittills iakttagit en högtidlig tystnad rörande fredsvilkoren och äfven afhållit sig från alla betraktelser öfver fredsslutet, hafvaå de halfofficiella bladen i stället desto högljuddare uttalat sin belåtenhet dermed och sin beundran för kejsarens vishet, hvilken de anse att man företrädesvis har att tacka derför. Le Constitutionnel antager, att Frankrikes våpen och diplomati aldrig vunnit vigtigare, tillförlitligare och mera ärorika resultater (!). Den österländska frågan, som i halftannat sekel varit öppen, är afslutad och afgjord. Ryssland, hejdadt i söder genom förstöringen af dess anfallsmedel, är äfven hejdadt i norden genom de skandinaviska staternas fördrag med vestmakterna: de nordiska makternas koalition, som varatsedan 1792, är bruten tillfördel för Frankrike under omständigheter, som göra brytningen varaktig. Europa har, enligt detta blads förmenande, tre garantier för fullkolig säkerhet i Orienten: en materiel, Rysslands eftergifter i afseende på Svarta hafvet och furstendömena ; en moralisk-politisk, dess afstående af alla gamla anspråk på inblandning i Turkiets inre angelägenheter; och slutligen den tredje och bästa garantien, nemligen kejsar Alexanders formliga löfte att fullkomligt afstå från Peter den Stores och Katarinas pol tik i afseende på Turkiet t!). Patrie yttrar sig på följande sätt: I det ögonblick, då Louis Napoleon mottog kronan ur franska folkets händer, lugnade han Frankrike och Europa med orden: Kejsardömet är freden. Detta ord kunde blott blifva en sänbing, för så vidt freden blefve Frankrike värdig. När man tvang Frankrike till fred, tog Napoleon raskt sitt parti, han utförde det energiskt, och de franska vapnen bevarade sin gamla ära. Men straxt efter de första framgångarne skyndade sig kejsaren att lyssna till de bemedlande makternas fredliga framställningar, liksom hans farbroder, som dock endast hade den militäriska äran att tacka för sin lycka, efter hvarje seger icke önskade någonting hellre, än att få nedlägga svärdet och sluta fred. Säkert skall freden med nöje mottagas af hvar och en, till och med af armön., Pays ser i fredens afslutande en af de vigtigaste händelser i vårt tidehvarf, hvilken icke blott löser en af nutidens allvarsammaste pobtiska frågor, utan äfven bildar utgångspunkten för en ny tideräkning för de fredliga intressena, för hela Europas politik och stabilitet. Hittills hade Ryssland tryckt icke blott på Turkiet, utan äfven på Tyskland och Sverge och komprometterat Europas lugn genom sitt sträfvande efter öfvervägande inflytande på vår verldsdel. Bladet fortfar: Pariserfördraget räddar icke blott det turkiska riket, utan äfven Europa. Mellan turkiska och ryska riket upprättas en damm, som ingen mensklig makt ostraffadt kan öfverskrida. Europa har ingenting mer att frukta, ty kejsar Alexander afsäger sig uppriktigt Peter den stores politik. Vi känna visserligen icke fördragets text, men det är klart, att det uppnått de båda nämda resultaterna (!) 0. 8. v. Sedan bladet vidare erinrat om d. 30 Mars 1814 och jemfört Frankrikes dåvarande ställning med den nuvarande, slutar det med ett loftal öfver den nuregerande kejsaren, hvaraf ett utdrag förtjenar anföras såsom ett bidrag till den nuvarande halfofficiella pariserpressens karakteristik. Alltsedan 1815 — heter det — har Frankrike stått nästan fientligt emot det öfriga Europa och dånna farliga ställning har nu upplöst sig på fredligt sätt, tack vare återhållsamheten, ärligheten och den höga visheten hos den, som blifvit arfvinge af Näapoleon den stores snille, men ieke af hans politiska förlägenhet. Frankrike, stort genom sina våpen, genom sina grundsatser, har tagit en värdig hämd för 1815 års olycksaliga tidpunkt. Men det är ieke Frankrikes hämnände svärd, som sönderslitit fördragen af 1815, utan. förnuftets auktoritet, rättvisans stämma, medvetandet af den rättfärdiga anda, som