Aftonbladet – 8 april 1856, sida 2

riette störtade efter honom, han kuude ej få aflägsna sig med biljetten, och hon omfattade hans händer med tecken till den djupas:e ödmjukhet och ånger. EspÅrance! utropade hon, stanna för Guds skull... vi kunna icke skiljas på detta sätt... Du vet ju att jag älskar dig. Nej, det vet jag icke.x Förstår du ej min sorg, min förtviflan . . . förstår du ej min olyckliga belägenhet!... Hvarför jagade ni bort mig?x Du anklagade mig ! Hvarför nedlåter ni er att ljuga för mig? Påminn dig under hvilka omständigheter det skedde... Det är la Ramee, dennedrige la Ramåe, som är skulden till allt!... Hans körlek är orsaken till hela min olycka!... Han skrifver till mig under mitt vistande hos min tant ett mystiskt bref, hvaruti han talar om en hemlighet, om Marie och om familjens ära... Det faller olyckligtvis i dina händer, du läser det, du öfverraskas och du fordrar en förklaring ... Jag tvekar... du vredgas, och utom mig af förtviflan anförtror jag mig slutligen åt dig, och jag berättar huru la Rameåe tillvällat sig rättigheter öfver mig, för att derigenom få sin tillgifvenhet betalt... Uti brefvet var det endast fråga om Maries fel, ty min mor hade af ömhet för mig aldrig nämt mitt namn... Fordrar du då verkligen att jag, för att rättfärdiga min yngre: syster, ett barn som du aldrig sett och som du aldrig kommer att se, skulle anklaga mig sjelf och riskera att förlora din kärlek ?.... Din kärlek, det dyraste jag på jorden eger... din kärlek, för hvilken jag glömt ära, föräldrar, allt!... Se så, min Esperance, vredgas icke längre, haf medlidande med din älskarinna, hvars första kärlek du är... Jag har varit lättsinnig; hvilken ung flicka har ej va-; rit det ?..., men en obetänksamhet är ej ett