Aftonbladet – 8 april 1856, sida 2

Espårance var god, men icke svag, och detta nya anfall uppretade honom ännu mera. Nej, min fröken, inföll kan med ädel värdighet, jag har kommit hit endast för att besvara er varma inbjudning ... Lyckligtvis bär jag ännu mitt audiensbref på mig, ifall det händelsevis fallit ur ert minne... Ni vill kanske säga att det ej är från er?... Ja, ni har rätt, ni är ej densamma, som skref: Älskade Espårance, du vet hvarest du finner mig och du glömmer ju hvarken bort dagen elier timman, sm din Henriette bestämt? Kom ihåg att din älskarinna räknar minuterna tills hon får återse dig. Henriette ryste då hon såg detta af hennes egen hand skrifna bref och hon slukade med gina blickar papperet, som Esperance höll tätt under hennes ögon. Inte sannt, min fröken, inföll han, ni undrar huru ni någonsin kunnat nedskrifva dessa rader, af hvilka ej en enda tanke funnits till i er själ ? Men Espårances första vrede hade redan skingrat sig, han vek lugnt tillsammans brefvet och stoppade oaktadt det summa raseri som lästes på Henriettes ansigte, åter ned det uti den broderade börsen som hängde vid hans gördel. Ni ser sjelfn, återtog den unge mannen, att jag endast kom hit för att fortsätta den intressanta älskarerol ni tilldelat mig... Under vägen erfor jag ert fel... ert brott... man rådde mig till att vända om... men svagheten i min själ segrade, och jag ville först erhålla en förklaring af er... Jag kom hit... Ni har vägrat att förklara er... Ni har emottagit mig med hån och förakt... Ni önskar krig... Nåväl, min fröken, får gå för krig!... Farväll.. . Han gick fram till fönstret, ett oryggligt beslut stod skrifvet på hans anletsdrag. Hen