Aftonbladet – 8 april 1856, sida 2

förnekad af det militäriska väsendets beundrare. I våra dagar, då sträfvandet att föra oss tillbaka till medeltida föreställningssätt och förhållanden i så många hänseenden ohöljdt framträder, då det feodala partiet i Tyskland med den mest naiva oblyghet framställer sina yrkanden om utplånande af hela den på rättvisa, frihet och jemlikhet inför lagen byggda nyare samhällsntvecklingen, för att om möjligt ersätta den genom ett bakom hyckleriets skärm på multnade anor och ruttna privilegier uppfördt korthus, då junkrarne tiil och med kasta utmaningshandsken i ansigtet på byråkratien, börjar man äfven från den stockmilitäriska sidan helt öppet medgifva, att de stående armåerna hufvudsakligen ha ett politiskt syftemål och äro riktade emot de folk, som underhålla dem och hvilkas försvarare de kallas. I Berlin har nyligen utkommit en bok med titeln Ich dien ! (jag tjenar), författad af en preussisk gardeslöjtnant, hr v. Reinhard. Såsom titeln redan angifver, framställer denna skrift armåns och hvarje särskilt krigares ärorika kallelse vara den, att tjena, och att i och genom tjensten vara ett fullkomligt blindt redskap för fullgörandet af alla den högsta viljans önskringar och infall, att utgöra en maschin i dess hand till undertryckande af allt hvad som kan vara för densamma misshagligt. Den österrikiska militärtidningen anmäler detta arbete med pukor och trumpeter. Det har, heter det, uti militäriska kretsar i Berlin väckt en omätlig sensation och är äfven egnadt att inom den österrikiska armån framkalla de lifligaste sympatier. Det utrop, som utgör bokens titel, är lånadt från prinsens af Wales valspråk. I en engelsk tronarfvinges mun finner militärtidningen detta uttryck vara föga passande, men det är deremot förträfiligt, då det tänkes såsom valspråk för en armå och för hvarje särskilt medlem af densamma. Militärtidningen räknar detta arbete till de. mest betydande etiskt-militäriska och filosofiskt-soldatiska verk och säger, att de förtröffliga grundsatser, som der uttalas, gäila för alla armåer. För att gifva läsaren ett prof på den Berlinerkasernernas filosofi, som i detta arbete predikas, meddela vi här med ledning af den förtjuste österrikiske anmälarens framställning deraf, några små prof. Sedan författaren försäkrat, att krigshären var det enda ankaret, när ingen af de andra institutionerna kunde bestå emot revolutionens bränningar, och erinrat, att man:borde akta sig att med alltför stor säkerhet tro, att såmhället redan verkligen vore räddadt, ty omstörtningens hemska makter rasa ännu under den skenbart glatta ytan, fortfar han vidare: Om dessa hemska makter någonsin kunde ha en rätt till den förhoppningen, att äfven armån en gång skulle förgäta sin ed, bryta sin trohet, då skulle en omstörtningens tid komma, hvilken i förskräckelse, blod, immoralitet och förbrytelser skulle öfverträffa allt hvad som med dystra lågor lyser emot oss ur förgångna århundradens natt.. Egendomen skulle icke mera tillhöra någon, emedan alla skulle göra anspråk derpå. Lagen skulle förlora sin makt öfver förbrytarne, emedan brottet sjelft skulle proklam-ra sig såsom ett frälsningens verk! En väldig storm skulle bortsopa de ärevördigaste institutioner, de präktiga byggnaderna af månghundraårig visdom. Kyrkorna skulle tillslutas, aedan deras altaren såsom det sista offret emottagit presternas blod. Vetenskap och konst skulle af de lössläppta passionernas förtärande lava dels tillintetgöras, dels begrafvas under det materialismens askregn, som kommer från revolutionens glödande krater. Resa sig icke redan håren på läsarens hufvud ? Författaren söker vidare efter en liknelse och finner en sådan, som den österrikiska militärtidningen äfven å sin sida finner mycket lycklig. Man tänke sig), säger han, blott för den korta tidrymden af en minut, att tyngdlagen upphäfdes uti verldsalltet! I hvilket förstöringens tummel skulle icke de ur sina fogningar ryckta verldarne falla på hvarandra. Man tänke sig blott för ett ögonblick luften borttagen från verldens organism, och der man nu ser lif, trefnad, föryngrin och utveckling, skulle blicken blott falla på lik, förruttnelse, ohyggliga dunster och för intelsel, Fråga vi ytterligare, hvarföre, vid sidan af ett så i sitt inre förstördt samhällsvllstånd, armGerna ensamma blifvit allt bättre och fullkomligare, hvarföre de allena hållit sig fria från de förderfliga idgerna — så svarar författaren: Emedan man endast i armåeerna finner en fullkomlig sundhet, emedan inom dem naturlagarne icke misskännas, emedan lydnad, religion, ära och trohet inom dem icke aått förlorade ! Dessa utdrag må för tillfället vara nog. Betraktelserna göra sig sjelfva. Soldatväldet skulle sålunda vara den makt, på hvilken upprätthållandet af det europeiska samhällslifvet beror! Må man icke längre med harm och beklagande tala om de mängtusen kraftiga armar, som tagas bort ifrån frukt bringande sysselsättningar, för att göras till tärande eller frätande delar af samhällskroppen. Soldatesken utgör ju statslifvets lifsluft, den allt upprätthållande tyngdkraften! Må man icke mer tala om råheten af ett soldatvälde, om den sedeslöshet och det förderf, som ihänseende både till kroppslig och andlig helsa vanligen åtfölja de stora garnisonerna! Sädant vittnar blott om en inskränkt uppfattning. Det är tvärtom de ordentligt dresserade och väl pryglade soldaterna, som utgöra vetenskapernas enda stöd 1 0 TY OP ss ee