Aftonbladet – 4 april 1856, sida 3

Det franska sättet att förvara grönsaker för vesimakteruas armeer och flotter. En aktad fransk vetenskapsman Louis Figuier har för icke längesedan uti en följetong 1 tidningen La Presse rörande detta ämne meddelat en utförligare uppsats, hvars hufvudsakliga innehåll, såsom varande af ett allmännare intresse äfven för vårt land, vi här meddela i sammandrag. Önskligt vore, att man äfven i Sverge införde det af pariserhuset Chollet Komp. i stort drifna förvaringssättet, hvarigenom förmånen af ständigt friska grönsaker till föda synes kunna beredas icke blott åt trupper och sjöfolk, utan också iden enskilta hushållningen hela året om, hvilket under våra kalla och långa vintrar vore en oberäknelig fördel. Franska amiralerna på Ludvig XIV:s tid kunde utsmycka sina kostsamma örlogsskepp med den högsta då bekanta prakt; i deras hyttor kunde de trampa på de dyrbaraste turkiska mattor, och väggarne i sina ordersalonger kunde de låta bekläda med de mest lysande tyger ifrån Kina och Hindostan. På sin kungligt serverade taffel funno de framför sig den finast parfymerade konfekt. Men detta allt oaktadt vägrades dem obevekligt en ibland det franska kökets hvardagsrätter — ombord den mest oskattbara, emedan den ofta är den helsosammaste. All den makt och myndighet, hvaröfver den tidens högättade sjöofficerare yfdes, skulle fåfängt hafva uppbjudits för att efter några veckors sjöfärd bringa på deras yppiga taffel någonting så simpelt, som ett fat friska grönsaker. Genom bristen på denna beståndsdel af en sund föda hände ej sällan, under långvarigare sjöresor, att den stolte amiralen lika ohjelpligt som den obemaärkte skeppsgossen dukade under för en inom flottan härjande skörbjugg. När man den tiden steg ombord för en långresa, för en färd omkring jordklotet eller en polarexpedi-. tion, provianterades fartygen med skeppsskorpor och salt kött; i bästa fallet egde flaggskeppet ett litet magasin för färska grönsaker, för torra ärter, gryn. och desertfrukt; kanske också en eller annan skrubb för lefvande boskap, svin och fjäderfä. Men efter ett par månaders segling voro grönsakerna längesedan förtärda eller skämda; hvad som kunnat slagtas hade offrats åt kockens knif, och hela besättningen såg sig i hårda och aflägsna luftstreck inskränkt till mögligt skeppsbröd, unkna ärter och gryn — i fall sådant fanns ombord — men bufvudsakligen till salt kött eller fläsk. Om det än var möjligt att på stora fartyg medföra och för någon kort tid underhålla slagtboskap och höns, så försökte man ändå alltid fåfängt att ombord odla köksväxter, eller att förvara sådana i friskt tillstånd. Med undantag af några torra växtämnen, illa skyddade mot den fuktiga skeppsluftens inverkan, utgjordes besättningens föda nästan uteslutande af salt mat; och en sådan diet, fortsatt i åtta till tio månader, drog oafvisligt med sig en skara sjukdomar, som skoningslöst afklippte flottans mönsterrullor, och ofta saknade annan vägvisare ombord, än den skarpa och enformiga födan. Nu mera har allt detta undergått en stor förändring. Innevarande år 1856 är franska flottans yngste skeppsgosse, lika väl som den lägste jungmannen på den engelska, bättre lottad i afseende på sund föda än fordna tiders storamiraler. Franska örlogsmanskapet eger mu mera nästan dagligen sin ration af färska grönsaker; också räknas skörbjuggen, skeppslifvets fordna pest, nu mera blott till det förflutnas minnen, till sannsagorna ombord. På de mest långväga sjöresor, på hvalfiskfångarskeppen, som ofta hålla ut med samma expedition i fyra, fem år, vet man knappast mera hvad skörbjugg vill säga. Kapten Collinson, som ändtligen lyckades kringsegla Nordamerika, var med sin besättning instängd i tre år af polarhafvets is, utan att förlora en enda man. Detta blef möjligt genom Apperts beundransvärda upptäckt att förvara färska rätter af alla slag på obegränsad tid, utan anlitande af den bittra saltlaken, som kostat så många menniskolif vid fordna tiders sjöresor. Men Apperts förvaringssätt, så förträffligt annars, är dyrt genom behofvet af en stor mängd mindre bleckaskar, flaskor eller lerkrus, och ombord kan det endast besagnas undantagsvis, t. ex. för någon sällan påkommande upptäcktsresa inom polkretsarne. För en hel lottas behof är det icke att påtänka, och inskränkes derföre vanligen der till ett litet förråd åt officerarne. Det nyaste förvaringssättet af proviant för hela skeppsbesättningar, armåer och flottor beror på födoimnenas torkning och sammanpressning. Att torka växtämnen till framtida behof har brukats sedan urminnestid; åt boskapen har man öfverallt förstått att torka gräs till hö; och på samma sätt visste man i den aflägsnaste forntid att förvara ;panmål, ärter, bönor, russin, sviskon, kökskryddor, medicinalväxter. Till största delen har detta ingått det vanliga hushållsbestyret; men som sjelfständigt yrke har det först nyligen börjat idkas. Det var en lifländsk kyrkoherde i Torma, vid namn Kisen, som aldraförst anställde försök i denna väg till sjöfolks och armåeers behof. Han lät uppföra särskilta ugnar, hvari han medelst lindrig vär