Aftonbladet – 4 april 1856, sida 3

— Redaktionen har emottagit följande insända uppsats, som framhåller en ganska märklig omständighet i den politik som följdes af Karl XIV Johan 1812 och 1813, och som synes visa, att nämde konung aldrig, under hvilka omständigheter som helst, ville och ämnade förvärfva Norge åt svenska kronan, utan endast åt sig sjelf och sin dynasti. Vi ha förvissat oss om sanningsenligheten af de i artikeln gjorda citationerna ur de båda upplagorna af den ifrågavarande traktaten. Man kan visserligen härvid säga, att Karl Johan, såsom obekant med svenska språket, icke kan göras ansvarig för öfversättningsfel. Men är det möjligt och troligt, att ett sådant kokus-pokus kunde ske utan hans vetskap eller ens utan hans föranstaltande? Och hvad skall man tänka om den svenske utrikesminister (Engeström), som lånade sin hand dertill? Vi behöfva för öfrigt icke fästa våra läsares uppmärksamhet på, att den här lemnade upplysningen endast har sitt intresse såsom en historisk märkvärdighet och såsom ett bidrag till karakteriserande af tidens och personernas bedrägliga politik, men icke numera kan grundlägga några anspråk å Sverges sida. Ett eget litet bidrag till kännedomen om 1812 års politik har, insändaren veterligen, hittills aldrig blifvit tillvarataget. Det erhålles genom jemförelse mellan franska och svenska texten i andra artikeln af Föreningsförbundet den 3 Mars 1813 mellan Sverge och England. Franskan är naturligtvis den ursprungliga texten, tillkommen för att binda den kontraherande, främmande makten genom ordalydelsen, så vidt man ville göra bruk deraf. Svenska öfversättningen åter var beräknad för svenska folket, förmodligen till att visa, huru långt dess anspråk traktatsenligt kunde sträckas. Nu lofvar England i denna traktat att tillåta och befordra Norges förening med Sverge ocomme partie integranten, såsom integrerande, införlifvad, del af sistnämde rike. Den svenska texten deremot säger raka motsatsen, eller: såsom oafhängig del. Mot slutet af artikeln gör England det förbehåll, att föreningen skall verkställas med all den skonsamhet och de afseenden, som äro möjliga och nödiga pour le bonheur la liberte du peuple de la Norvege, eller norska folkets lycka och frihet, antagligen i samma mått, som Sverge sjelft ansågs njuta deraf. Men i svenskan finnes ordet liberte öfversatt med ett ord af helt annan betydelse eller ,sjelfständighet. Man kan nemligen, såsom folket t. ex. i Wermland, i Helsingland, vara i åtnjutande af frihet, utan att derföre bilda en sjelfständig stat. — Dessa begge öfversättningsfel i framställningen af samma, så väsentliga fråga, äro sinsemellan alltför konseqventa, för att kunna tillskrifvas blotta slumpen eller slarfvet, och häntyda ovilkorligen på en arrigre-pensee, hvars illvaro ömsom blifvit bestridd, ömsom velat Devisas.n