Aftonbladet – 4 april 1856, sida 2

Utrikes Horrespondens. Vi erhålla i detta ögonblick ett bref från vår korrespondent i Paris. Såsom läsaren finner, är brefvet skrifvet dagen innan fredsslutet, enligt hvad vi redan genom telegrafen veta; undertecknades. Paris den 29 Mars 1856. Ehuru det är temligen längesedan jag skref till er i politik, har jag för närvarande ej stort att säga er i detta ämne. Man fortfar att med tystnad afvakta resultatet af underhandlingarne. Man väntade sig, att freden skulle förkunnas i dag. Man hoppas, att det skall ske i morgon. Man tviflar ej på, att tillkännagifvandet kommer att ega rum innan slutet af månaden. Man talar visserligen om en svårighet, som i lördags skulle ha uppstått inom konferensen. Man tillskrifver denna omständighet dröjsmålet med afslutandet eller rättare sagdt med tillkännagifvandet. Men ingen vet rätt hvaruti denna svårighet består. Den allmännast antagna meningen är, att den kommer från Porten, så nemligen, att dess fullmäktige icke skulle ha velat, utan att ha inhemtat sin regerings befallning, bifalla införandet i fredstraktaten af den reformlag, som sultanen utfärdat till förmån för sina ickemahomedanska undersåter; utan tvifvel af det skäl, att detta skulle beröfva reformen sin karakter af frivillighet. Häraf dessa rykten, som likväl ha stort behof af bekräftelse, angående åtgärder, som de alierade skulle vidtaga i händelse sultanen icke samtyckte till verkställighet: I afseende på vederbörandes ställning inom kongressen har ett rykte fått fart, nemligen att Österrike och Ryssland visat och visa någonting mer än kallsinnighet emot hvarandra. Detta rykte saknar ej sken af sanning. Det är mig bekant från ögonvittnen att grefve Orlows sätt emot grefve Buol är långt ifrån detsamma som emot lord Clarendon och våra franska underhandlare; skilnaden har vid några salongstillfällen varit alltför markerad för att man kan tvifla derpå. En mängd andra rykten ha äfven varit i omlopp rörande det sätt hvarpå vår minister för utrikes ärendena ledt konferenserna. Kejsaren säger, man, skulle blifvit otålig deröfver och sjelf, i samråd med lord Clarendon och grefve Orlow, på sidan om konferenserna bestämt vilkoren. Jag meddelar er detta on dit, låtande det gälla hvad det kan. Huru härmed än må förhålla sig, vänta vi, jag upprepar det, i hvarje ögonblick nyheter om fredens afslutande, men man tror allmänt att derigenom ej något afbrott skall ske i konferenserna och att de skola återupptagas i och för reglerandet af de vilkor som anses gagneliga för den europeiska jemvigten. Se der allt, och jag ser ej någon utväg att göra mitt bref längre, om jag ej skulle sända er en dityramb öfver den kejserliga prinsens födelse.