Aftonbladet – 4 april 1856, sida 2

med värdighet; men jag ser att vistandet uti fädernehuset mycket förändrat er. I hvad fall då, herr Espårance? Herre ? ... upprepade den unge mannen, allt mer och mer sårad. Då måste ju jag kalla er för fröken. Jag anser det för det rättaste utaf personer, hvilka måste skiljas. Esperance svarade ej, endast en krampryckning utvisade huru hårdt detta slag träffat honom. Vår skiljsmässa är oundviklig,, fortfor Henriette, ni ser huru mycket jag lider af att nödgas säga er det, men... det måste ske l Har man upptäckt vår förbindelse?x frågade Espårance med en viss tvekan. Nästan.s Genom skicklighet och klokhet skola vi nog lyckas att bortvända alla misstankar. Det är ej tillräckligt, herr Esperance, man undgår ej faran derför att man en gång undviker den, Vår hemlighet måste döj och jag hoppas att ni älskar mig nog högt för att glömma mig. Huru kan ni sammanpara dessa begge ord, min fröken?... Älska och glömma passar icke för hvarandra... och hvarför fordrar ni att jag skall älska er då ni redan upphört att älska mig ? Det har jag icke sagt, men man mäste böja sitt hufvud under nödvändighetens jernhand.x Hvilken nödvändighet? En svag flicka får ej följa sin egen vilja, och qvinnans lif består oftast af gryrama försakelser. Vill man gifta bort er? Lo Ja, mina föräldrar önska min förening med en annan. 3 Henriette uttalade ej detta svar) med dar