Aftonbladet – 1 april 1856, sida 2

men man skulle tro att äfven här försöket strandat. I högre afgörande regioner vore det väl intressant att erfara på hvars bekostnad Techen opererat, om hans verktyg blifvit honorerade från baron v. Manteuffels privatkassa, eller om ministerpresidenten betalt kostnaderna af de hemliga fonder, som äro honom anförtrodda. Då Manteuffels kassaråd af Seyffarth betecknas såsom medvetande, så måste väl det sednare antagandet — hvilket för öfrigt är mest sannolikt — vara det rätta. Men alla dessa detaljer, huru intressanta de må vara, sjunka tillsammans till obetydligheter, så snart vi höja oss upp till ledarens och hans rivalers ståndpunkt. Manteuftel skickar spioner på Gerlach och Niebuhr, får deras bref och papper i original eller afskrift — det är likgiltigt, ty första blicken i ett af dessa papper visade honom att hans spion blott på betänkligt sätt bekommit dem, och minst ett år låter han sin spion göra dessa streck. General Gerlach låter den beryktade Lindenberg meddela sig en privat rapport om prinsens af Preussen besök; Lindenberg inflickar, förmodligen för att öka värdet af sin rapport i emottagarens ögon, det förfärligaste förtal emot prinsen, och general Gerlach tyckes också med allt välbehag hafva emottagit Lindenbergs meddelande. Och huru står saken om namnen åsidosättas? — Konungens ministerpresident skickar på konungens generaladjutant och kabinettsråd, båda tillika konungens förtrogna vänner, en spion, som åtminstone ett helt års tid bär till honom deras papper, hvilka spionen, såsom ministerpresidenten genast vet, blott på betänkligt sätt kunnat åtkomma. Och på sin konungs broder, försvararen för och arfvingen till vår krona, skickar konungens generaladjutant vid samma tid, men blott för en kort period, en straffad förbrytare (Lindenberg) såsom spion, samt emottager från den straffade förbrytarens hand en rapport, som är full af förhatligt förtal emot den höge fursten. Åt läsaren måste vi öfverlemna att taga intryck af dessa fakta; likväl vilja vi vänligen varna honom att icke för mycket sysselsätta sig med dem; det finnes deri sådant, som kan beröfva den förståndet, hvilken har ett fosterländskt hjerta. Detta utgör det väsentligaste af de reflexioner, som blifvit bifogade af den anonyme utgifvaren af den Seyfarthska memoiren, hvars innehåll redan blifvit från annat håll edra läsare meddeladt. Ni kan tänka er i hvilken rörelse polisen kommit genom denna anonyma spridning 1 massa. Polispresidentens lektorer blefvo den 18 Mars, årsdagen af berlinerrevolutionen, förklarade i permanens, för att undersöka papper och typer. Vidare skedde flera stränga husvisitationer hos en journalist, som man utan skäl hade misstänkt, och hos en deputerad af venstra sidan, hr Molinari, ordförande i Breslaus handelskammare, hvilken tillfälligtvis fått ett paket papper från en speditör i Braunschweig. Man hör äfven att i Braunschweig, Leipzig och Hamburg forskas efter den anonyma skriftens tryckning. Uppståndelsen var de första dagarne ganska stor. Hr v. Manteuftel sjelf, underrättad om tilldragelsen genom sina agenter, skall hafva blifvit ganska förskräckt och först ha haft för afsigt att återvända till Berlin och lemna sin plats i Paris (der han i parentes sagdt blifvit mycket kallt behandladt) åt grefve Alvensleben. Sannolikt skall han också återicke atvarud at vutpedgns undertecknande och följa öfver detaljerna af flere punkter Sa ser det ut i Berlin. Man tror att husvisitationen hos hr Molinari skall föranleda en diskussion från tribunen om såken. Mai skulle väl kunna vänta att venstern begagnade tillfället för att inom representationen framhålla det olagliga i husvisitationer och äfven för att komma på tal om sjelfva depeschangelägenheten. Olyckligtvis är icke att räkna på venstern under sådana omständigheter, och det skulle icke förundra mig, om den preussiska venstern lugnt emottoge skymfen.... Emellertrd har polisen låtit från de allmänna ställena börttaga de österrikiska tidningar, nemligen Die Presse och Der Wanderer, hvilka in extenso meddelat ifrågavarande dokument. Det begrips, att man icke tänker på att inleda någon rättegång. Då skulle motståndarne börja bevisa sanningen, och det är just hvad man till hvarje pris vill undvika. Naturligtvis kan likväl saken icke helt och hållet nedtystas. Jag skall ej försumma att gifva er närmare käntiedom om det vidare förloppet, ty dessa fakta äro mera egnade aw kasta ljus öfver våra förhållanden, än de mest sinrika reflexioner. Undersökningen angående Hinkeldeyska duellen har sin vanliga gång. Då hi v. Rochow på sitt hedersord slapp ut ur militärarresten, stormade folket efter honom och ropade: det ir Hinkeldeys mördare! — Herr v. Rochow måste taga flykten in i ett hus. Der Publicist, en juridisk tidning, som omnämnde denna illdragelse, blef konfiskerad. Man hör för öfrigt ytterligare, att den unge Reuss i jockeykhibben förlorat ganska betydiga summor. Förmyndatne Vände sig till konungen, som lät kalla hr v. Hinkeldey och inyo (Heydebrandska affären hade inträffat örut) yrkade på åtgärder emot klubben. Dervf uppkom sedan, som ni redan vet, hela afären. Man berättar, att sonen till den i dulen fallne polispresidenten skall genom paper kunna bevisa, att det från junkrarnes sida ar afsedt att in i döden förfölja hans fader. all Kan önska. men svårligen hoppas. att