Aftonbladet – 31 mars 1856, sida 2

AE — LL! -Juppväcka henne ur den dvallika likgiltighe -Å hvaruti hon syntes försänkt Var det väl i Hevriettes bröst lika lugn som på hennes ansigte? Nej, oro, längta och otålighet brottades derinom: Äfven ho; väntade någon, fastän ei ifrån Samma sida sön spanioren, och hennes läppar sammanpressa des krampaktigt när modren vände sina lång samma steg åt det håll dit hennes ögon oupp hörligt riktades. Vid parterrernas slut vidtog parken, hvarut den af Henriette bebodda paviljongen vår be lägen3 och dess hvita murar framskymtade re: dan mellar de tjocka kastanjeträden. Tro. ligtvis hade den unga flickan vigtiga skäl I hvarför hon ej ville att sällskapet skulle fört. sätta promenaden åt dena sida, ty hennes ögonbryn rynkades och hennes oro var nära att förbytas i harm, då slumpen lyckligtvis kom henne till hjelp. Madame dEntragues trämpade nemligen på sin klädning, och hon skulle genast hafva fallit till marken om ej hennes man blixtsnabbt störtat fram för att emottaga henne i sina armar. Ni är trött, madame, utropade Henriette häftigt, fort, page, fällstolen ! Barnet släppte fogeln, som skyndade att uppsöka några af sina befjädrade syskon i de lummiga grenarne, och uppslog fällstolen; den andre pagen lade genast dynan deruppå, och madame dEntragues satte sig helt darrande efter den häftiga förskräckelsen. Hundarne, hvilka trodde det herrskapet gjorde halt endast för att leka med dem, började högljudt gifva sina glädjeyttringar tillkänna och Marie Touchet, vred öfver denna brist på takt, lät genast sin tygellösa förargelse utbryta mot de begge små pagerna. Edra pager äro för ungan, sade hidalgon; jag förstår ej hvarför man här i Frankrike