Aftonbladet – 31 mars 1856, sida 2

det kommit att allt för mycket stå i ett fredligt skumrask med sina öfverlöpare och beskedliggörare och icke blifvit så gissladt och framhället som det vid flera maktpåliggande tillfällen förtjenat. Skulle de båda folkliga stånden i alla de ömtåliga frågorna stå tillsammans orubbliga med nationen till ryggvärn och pressen till bundsförvandt, så skulle reaktionen icke ens våga komma fram med sina dödfödda foster, och mat? skulle då äfven med vår nuvarande representation kunna genomdrifva långt mera än man i allmänhet föreställer sig, och dymedelst till oeh med kunna på ett verksamt sätt efter hand bryta det förbittrade motståndet mot en representationsreform. Det är derföre af utomordentlig vigt att pressen i tid fäster blicken på de förestående valen till borgareståndet, och att de liberala landsortstidningarne visa sina resp. orter, städer eller distrikter huru maktpäliggande det är att man icke bortslumpar och missbrukar den vigtiga rätten att skicka ett ombud till riksdagen och att icke det stora helas intresse lemnas å sido för några smärre speciella och lokala intressen, hvilket beklagligen alltför ofta ledt derhän att, till befordrande af någon liten muddrings-, hamneller brobyggnadsfråga, såsom representanter till riksdagen från eljest frisinnade samhällen blifvit skickade personer, som man trott bäst kunna verka för denna speciella fråga och som blifvit allenastyrandets och byråkratiens ödmjukaste och tjenstvilligaste redskap. Mycket vore att i detta ämne tillägga. Men vi finna att både tid och utrymme dertill nu tryta oss. Vi förnya emellertid vår uppmaning till de liberala landsortstidningarne att på all var gripa sig an med den diskussion som vi här påpekat, och hvilken t. ex. Östgötha Correspondenten med mycken värma och talang redan begynnt; och vi försäkra att dei denna sak, liksom i allt som innebär något faktiskt. något sträfvande att verkligen uträtta någonting i liberal och demokratisk riktning, alltid ha att från vår sida påräkna ett lifligt erkännande och ovilkorlig samverkan, då vi deremot omöjligt kunna förmå oss att sympatisera med det innehållslösa skräflet, vore det än aldrig så grötmyndigt och bålstort i egen inbillning.