Aftonbladet – 29 mars 1856, sida 2

Och fast långa år försvunno, Troget hennes stjernor brunno Uti fångens dystra natt. Ödmjukheten lik vid agan, Utan ens ett ord af klagan, Ljuf hon vid hans sida satt. Der sprang Sigismund och lekte, Medan Catharina smekte Isabellas späda kind. Vintren kom, och der, på hällen, Brasan sprakade i qvällen, Skyddande mot nordanvind. Men när våren åter ställde Hit sitt tåg, hvar blomma svällde, Mälarn sina bojor bröt, Då — må ingen henne klandra — Sågs hon tyst och tankfull vandra Djupt i parkens dunkla sköt. Kanske Polens dotter tänkte På den fröjd dess barndom skänkte Uti Warschaus kungaborg. Och ur hennes barm. vid minnen, Älskade af ädla sinnen, Flög väl då en suck af sorg. Men så snart hon var här inne, Hastigt hvarje saknadt minne Vek, — och pligten blott stod qvar. Intet hennes tanke röjde, Leendet på läppen dröjde Vid hans blick, som fången var. Qvinna, med en kärlek sprungen Ur Guds egen barm, betvungen Utaf ingen bojas makt! Fridens himlabarn du ammar Öch som lampan troget flammar Du vid plågans bädd på vakt. I den mörka cell du stiger Ned och till martyr dig viger Och med himmelskt tålamod Offrar dina fröjder gerna, Om ock hoppets sista stjerna Slocknar i ett haf af blod. Drottning är du, då du kastar Purpurmanteln af och hastar Under kojans låga tak; Då du flyr i verlden vida Vid en störtad furstes sida Utur kungliga gemak! Ut hydans famn, i dalen, I den gyllne kunga-salen Har du evigt samma mål! Om din kärleks dröm örsvinner