Aftonbladet – 29 mars 1856, sida 2

John Sadleir var irländare. Till år 1829 voro som bekant katolikerna uteslutna från parlamentet, följaktligen äfven de flesta irlänj dare, som äro katoliker och med alla undertryckta folks seghet vidblifva synnerligen sin I religion och olyckligtvis äfven sina prester, som städse underblåste det långa onyttiga motståndet emot England och alltid i afgöI rande ögonblick förrådde folket. Förut gingo irländska äfventyrare i främmande tjenst i Frankrike, Spanien eller Österrike; sedan 1829 rängas de i och om parlamentet, der de eni gelska partiernas ställning öppnade för dem ett herrcligt fält. Den gamla motsatsen mel(Jan whigs och tories hade förlorat mycket af sin kraft; just katolikemancipationen, en hberal åtgärd utförd af en toryminister, hade I nästan fullkomligt utjemnat den. Oafsedt whigarnes förkärlek för fransk centralisation, skilja sig whigs och tories för närvarande från hvarandra knappt på annat sätt än derigenom. jatt så snart ena partiet är vid makten, det an-; dra söker undantränga detsamma. Frihandlarne och representanterna för andra nya riktningar hålla i allmänhet vid afgörande omröstningar med whigs en politik, hvilkens vishet kan dragas i tvifvel, men som har den följden, att whigs och tories bruka vara ungefär lika till antal. Således äro bäda partierna nödsakade, för att få majoritet, att söka förbinda sig det kompakta ! Under sed-: partiet af 40 katolska irländare. nare tiden har ingen ministör kommit till stånd, som icke på förhand koramit öfverens med irländarne. Lord John Russell störtade 1833 Peelska ministeren genom ett förbund med OConnel, hvilken han hade lofvat att för ett allmänt folkskoleväsende för alla konfessioner använda en del af den förmögenhet, som förr hade tillhört de katolska kyrkorna i Irland och nu var i protestanternas händer. Russellska ministåren af 1846 föll 1850, emedan irländarne, förtörnade öfver billen emot den katolska biskopstiteln, öfvergåfvo den. Det derpå följande kabinettet under Derby hade vunnit irländarne genom löftet att förskaffa irländska landtbefolkningen en äkrare besittningsrätt af jorden. Derbys cfterträdare Aberdeen lät genom en underhandlare gifva dem tillkänna att han skulle åter upphäfva titelbillen. Palmerston köpte vid den kritiska omröstningen rörande främlingslegionen deras understöd genom att. förnya det löfte, som Derby gifvit, och i detta ögonblick stå tories, som tänka omedelbart efter freden åter komma till statsrodret, i lifliga underhandlingar med dem. riktigt och kort uttryckt detta förhållande sålunda: Englands förlägenhet är Irlands läglighet. i i i OConnel hade , Man måste erkänna att han sjelf icke for-, drade af regeringen något för sig, utan blott för sitt folk. Men hans efterträdare hafva handlat annorlunda. tet att något skulle göras för Irland, läto de äfven gifva sig sjelfva något för egen räkning, embeten eller andra fördelar, öfver hvilka ministeren, direkt eller indirekt, kunde förfoga; och om löftena för Irland icke hållas, hvilket vanligen inträffat, så lugnas deras pa-; triotism lätt genom dylika perso sliga fördelar. i Det är osäkert om den ursprungliga folkkarakteren eller det långa förtrycket är orsaken ; faktum är, att irländaren nuförtiden är i allmänhet talangfull, fantasirik och rörlig, men äfven i högsta grad otillförlitlig, karakterslös och fallen för bedrägerier. Hos de lägre klasserna tillkommer ytterligare en egenskap, snuskighet. Jag har sett de flesta Europas länder, men ingenstädes funnit sådan smuts och sådana lumpor som i de irländska qvarteren i de stora engelska städerna; och ett tillägg, no Irish need apply, (irländare behöfva ej anmäla sig), är det stereotypa slutet på anaonserna efter tjenstefolk No Irish need apply skul!e äfven regeringen gerna säga, om den kunde. Irländska parlamentsledamoten är en ående figur i komedier och romaner, och man kan af det anförda sluta till huru han är framställd. John BSadleir var född 1814 i grefskapet Tipperary i Irland af obemedlade men aktningsvärda föräldrar, som ännu lefva. Han studerade juridik, praktiserade en tidiDublin aed ringa framgång och försökte 1846 sin lycka i parlamentet såsom ombud för Carlow. I London fann han ett rikt fält för sina talanger, och han har också flitigt begagnat det! Han förstod förmå några kapitalister att sjuta penningar till upprättandet af en bank Derary. Man säger att äfven Rotschild id dem, och så mycket är säkert, att den ebrån, som har egendomar i grefske pperary, lät förleda sig att råda sina datorer att nedlägga sina besparingar i K Hvilka andra spekulationer gt gjort kommer nu först småningom i dagen. Inom få år ansågs han för en ofanligt rik man och lefde som en sådan. Han hade ett hushåll i London och ctt i Dublin, en vacker landiegendom i Irland och ett stall med dyrbara jagih r och allt tillbehör i England. Han s de flera af sma landsmän i underhuset, nom att han d (Så ANETTES GATE oss Oh fact Inga fr Jemte det de togo löf-: