Aftonbladet – 28 mars 1856, sida 3

sen, så många förespråkare inom de sköna, bördigs landskap, genom hvilka den går, att något tvifve icke gerna kan uppstå derom, att Rikets Ständer med samma beredvillighet skola bevilja anslag till dess fortsättande, som till påbörjandet. Men hvad vi såsom i högsta måtto obilligt vilja bekämpa, är det bBemödande som utgått från ett kotteri inom Södermanlamd, att, på bekostnad och med uppoffrande af den tredjedel af riket, som, på sätt vi visat, enligt naturens ordning borde komma i åtnjutande af fördelarne af den vestra stimbanan, med åsidosättande tillika af hufvudstadens och det allmännas intresse, söka draga till sig, jemte den östra, jemväl den vestra stambanan, och detta endast af det skäl ati denna, såsom något kortare och tidigare påtänkt, torde ett eller annet år förr bringas till fullbordan. Vi hafva endast vidrört Södermanlands-intresset, ehuru vi icke förbisett att det nämda kötteriet derstädes lyckats genom en temligen vanlig manöver åstadkomma inom Östergötlands hushållssällskap en enhällig opinionsyttring för att den vestra stambanan måtte läggas i Östergötlands grannskap, en opinionsyttring, om hvars vigt och betydelse vi ej vilja vidare yttra oss, belst det icke torde blifva svårt att i hvarje provins åstadkomma en sådan opinionsyttring, för att staten må anlägga jernbanor nära eller helst genom provinsen. Vi våga likväl tro att Östergötland, som i Norrköping eger sin hufvudsakligaste afsättningsoch exportort, och derjemte är omgifvet och genomskuret af segelbara vattendrag, deribland Göta kanal, icke Xan med missundsamhet se att vestra stambanan går i dess naturliga riktning, helst Östergötland i alla händelser kommer att genomskäras af den östra eller södra stambanan. Denna bana. som sammanbinder provinsen på en gång med huf vudstaden och Småland samt vidare med Skåne och. genom sammanbindningsbanan emellan Jönköping och Falköping, med Göteborg, tyckes också vara med provinsens behof mest öfverensstämmande. Den nu ifrågasatta förbindningsbanan åter emellan den östra eller södra banan vid Malmköping eller Catrineholm och den vestra vid Hjulö kan icke för Östergötland blifva af något särdeles intresse, helst sedan man nu synes hafva afstått från den första planen att med förbigående af Norrköping draga banan till Husbyfjöl. Denna förbindningsbana går på sidan, och den minst fruktbara sidan af provinsen, och det är föga sannolikt att någon lifligare trafik kommer att uppstå på denma väg. Man bör ock i betraktande taga, att med den ofantliga fart som handelsaffärerna tagit i Norrköping, är det föga troligt, att Östergötlands rika produkter skola, för att komma i verldshandeln, längre föras till Stockholm, för att utskeppas, då Norrköping, genom Bråvikens närhet, har en vida kortare väg till utlandet. Under medgifvande således att den del af den af Södermanlandsintresset förordade väg, som från Stockholm går genom Södermanland för att vidare utsträckas till Östergötland, är, om icke af den vigt som den vestra vägen, likväl i hög grad förtjent af uppmärksamhet, är det den återstående 10, mil långa sammanbindningsvägen mellan den östra och vestra stambanan som vi bestrida, såsom af alla hittills ifrågasatta vägar den, hvilken sist torde böra komma i fråga. Vi hafva redan nämnt att den trakt af Nerike, genom hvilken den skulle gå, är till en stor del otillgänglig för odling. För det närvarande finnes der ieke hågon särdeles rörelse, och vi betvifla att på länge, om någonsin, från det omgifvande landet är att förvänta någon större trafik än att den med lätthet kan söka sig till någondera af de omgifvande sjöarne Hjelmaren eller Wenern. Några andra bibanor hafva icke heller på denna väg kunnat upptäckas än till Leppö och Askersund, och med afseende på denna orts mindre betydenhet har man måst taga sin tillflykt till centralförsvaret för att försvara den tre mils tillökning, som skulle erfordras för att få banan dit; men man har dervid med eller utan afsigt förgätit att östra eller södra stambanan i allt fall i Östergötland träffar Göta kanal, och att på denna den så angelägna kommunikationen med Carlsborg står att vinna lika lätt som från Askersund öfver Wettern. ) Men ännu mera orimligt måste förslaget om denna utmed Hjelmaren gående sammanbindningsbana förekomma, då man besinnar att straxt på andra sidan om Hjelmaren mellan Örebro och Köping redan finnes en jernväg, och således två jernvägar skulle framgå i samma riktning på ett afstånd från hvarandra af 4 till 5 mil och på hvar sin sida om en segelbar sjö. Ett sådant förslag skulle knappt kunna göras i Englands fabriksdistrikter eller i Belgien med en befolkning af 100,000 menniskor pr qvadratmil. I Sverge mäste det minst sagdt betraktas såsom en dårskap. Man har sökt komma ifrån denna omständighet på det sätt, att man sagt: KöpingHultsbanan bör endast tjena till att sammanbinda det norra Sverge med det södra, men icke begg: med Stockholm. Vi betvifla att rörelsen på våra jernvägar blifver åtminstone till en början så stor att de icke kunna tjena för begge ändamålen. Vi betvifla också att bergslagerna i Örebro stad skulle finna sig särdeles belåtna med den betydliga tillökning i väglängden till Stockholm som skulle uppstå genom vägens förläggande söder om Hjelmaren. Vi hafva lofvat att återkomma till frågan om den för staten uppkommande anlöggningskostnad. Dervid uppgör Södermanlandsintresset följande beräkning: Då genom vestra jernvägens sträckning söder om Mälaren och Hjelmaren, vägen från Stockholm till trakten af Malmköping eller Cathrinebolm blifver gemensam för den södra och vestra banan, så erfordras följaktligen endast en ny väglängd af 10! 2 Mil, för att på en gång hafva den vestra och 14 mil af den östra stambanan färdiga. Jemte det vi härvid anmärka, att vägen mellan Stockholm och Norrköping såmedelst blefve 2 mil längre än den nuvarande landsvägen, tillåta vi oss att framställa följande moträkning: Af den norra vägen återstår, då vågen till Köping kan anses nära fullbordad, endast att anlägga vägen från sistnämde stad till Stockholm: 14 mil; af dessa 14 mil skulle likväl minst 1!,, men möjligen 5 a 6 mil tillika blifva gemensamma för Stockholm-UpsalaNS ) Härmed tro vi oss hafva bemött den invändning som vi vänta från våra motståndare, att vi vid beräkningen af Stockholms handelsterritorium norr och söder om Mälaren icke till det sednare hänfört Östergötland. Vi anse nemligen denna provins för det närvarande icke utgöra och ännu mindre i framtiden böra hänföras till Stockholms naturliga handelsgebit. Århundradens erfarenhet visar att rörelsen, likasom efter en naturlag, drager sig mot vester. Östergötlands handel kommer ovilkorligen att gå i denna riktning, såsom bevis hvarpå må nämnas, att provinsen redan genom Norrköping eger direkt ångbåtskommunikation med Lybeck; aldrig kan den komma att gå emot norr till Stockholm. Den mer än 20 mil långa vägen dit gör redan ett stort hinder, som ökas i samma mån rörelsen till nämde stad från de norra provinserna genom lättade kommunikationsanstalter underlättas. Men äfven om vi medgifva att från Östergötland en viss trafik på Stockholm är att påräkna, så upprepa vi att vi aldrig velat bestrida behofvet af den södra jernvägen från Stockholm genom Södermanland till denna provins, utan blott behofvet af sammanbindningen med den vestra vägen. me 2 n MÅ br