Aftonbladet – 28 mars 1856, sida 3

ha att göra i busksnåren, tänkte Crillon, såvida det stackars djuret ej mistat sin herre ? Djuret försvann åter ur chevalierens åsyn, på hvilken denna händelse gjorde ett ganska obehagligt intryck. Jag vill skynda till aen lilla krogen; min dauphingare måste vara der! Plötsligen syntes djuret åter, och chevalieren såg nu tydligt att det var en häst hvilken tumlade om i skogen med en munterhet och lätthet som endast tillhöra fria väsen. Djuret var af en ljusgrå färg, och ifrigt sysselsatt med att gnaga på ekgrenarne. Men för fan, det är min häst! utropade Crillon, Det är Coriolan utan Pontis. Store Gud, hvilken olycka har då träffat den stackars gossen ! Crillon sporrade sin springare mot det fria och ystra djuret. Han upprepade oupphörligt dess namn, försökande så väl de mildaste som de strängaste tonfall för att återkalla den nuntert kringspringande hästen; men först fter en stunds förlopp påminte Corialan sig ändtligen disciplinens fordringar och närmade sig med slokande öron och släpande stigbyglar sin ropande husbonde. Jag svär på att Pontis i fyllan fallit af hästen; förmodligen ligger han någonstädes häromkring,, tänkte Crillon; jag måste väl ändå förbarma mig öfver syndaren och söka upp honom, men i morgon skall han min själ få krypa i kurran för besväret. På en gäng hördes höga jemmerrop inifrån tjockaste delen af skogen, och en mensklig varelse störtade qvidande emot Crillon, hvilken med verklig möda i denna sönderrifna, nedsmutsade varelse kunde igenkänna sin prydlige gardist den vackre Pontis. Ack min general ! utropade han flämtande, ändtligen I Hvad fattas dig?... du har väl druckit