Aftonbladet – 28 mars 1856, sida 2

Aa 00 ve ef Espårance, låtsande en frimodighet, som han ej längre hade efter Crillons sista fråga. Det hufvudsakligaste återstår. Bemärk, att ni ifrån vårt samtals början alltid talat om fröken Marie dEntragues, då jag deremot endast sagt fröken dEntragues? Nå väl! och hvad betyder detta, för att vara af herr de Crillon, något tvetydiga inkast ? Att ni, i öfverensstämmelse med den lexa ni inlärt, lugnt tillskrifver den ena systern ett brott som kanhända tillhör den andra Åh! min herre, detta tvifvel på Henriette . . . Det är ej något tvifvel; jag sade kanhända af skonsamhet; jag eger visshet. Har ni då bevis? Nej; Urbain du Jardin medtog dem i grafven; men hvad han anförtrodde mig mins jag, det namn han uppgaf har jag icke glömt, och den älskarinna, för hvilken han fegt blifvit lönmördad, var fröken Henriette dEntragues. Ibland tvenne unga fruntimmer, af hvilka blott den ena förtjenar en hederlig mans aktning, beklagar jag att ni just träffat ut för den, hvilken endast är värd förakt. Nu, min bäste Espårance, är mitt åliggande fullgjordt. Jag visste en hemlighet hvars uppe dagande borde bespara er många kommande sorger. Jag har meddelat er den, ni är således varnad; och jag tiger. Hvad angå mig fru dEnträgues och hennes anhang? Behöfver väl jag, likt en lätting, på mina lediga stunder sysselsätta mig med kärfingsqvaller, eller är jag nog litet i denna verlden för att frukta en d Entragues? ... en dylik misstanka skulle förolämpa mig... men låtom os afbryta detta samtal; handla buru ni vill, glöm om ni så för god: finner allthvad jag sagt; mins endast dessa ord: Jag är er vän, Esperancel