Aftonbladet – 28 mars 1856, sida 2

Från den 9 Augusti till den 7 September låter: hvarken grefve Clarendon eller lord Stratford höral af sig hos Porten. Den 7 September skrifver ändtligen dei förstnämnde till Simmons: Er uppgift om Omer paschas planer står i strid med rapportöt, som sednare kommit regeringen tillhanda. Ni säger, att han påräknar att få taga en del af Balaklavatrupperna och insätta dem i Vivians kontingent. Men af en depesch från genöral Simpson synes, att Omer pascha uttalat den åsigt,.att Vivians Eontingent icke förr än till våren skulle vara så pass organiserad; att den kunde intaga denna position, och till följd af denna åsigt och emedan: general Simpson på gruhd deraf protesterar emot att kontingenten blir honom tillskifkad, har Hennes Maj:ts regering beslutat, att kontingenten icke skall äfgå till armin utanför Sebastopol (sidan 282). Den åberopade depeschen från Simpson saknas och måste, om den finnes till, hvila p ett misstag, enär Omer pascha tvertom i sitt betänkande och i sina konferenser med general Mansfield vidlyftigt ttvecklat hvilka fördelar det skulle hafva om kontingentern blefve förlagd ull Balaklava i närheten af engelska armen: fördelar, hvilka äfven Stratford och Mansfield finna vara uppenbara. Det synes i allmänhet som om denna lepesch af den 7 af misstag blifvit upptagen i blåboken, ty den står i en oförklarlig motsägelse till följande skrifvelse från Clarendon: till Cowley af den 28 Augusti: H. Mss regering hyser den tillförsigt att kejsarens regefing skall antaga följande befallning tilllord 3tratford, i hvilket fall ni törde genast i lord Panmures namn befordra densammä till general Simpson, som skall meddela densamma åt lord Stratford, i händelse denne ännu befinner sig i Balaklava: Det tillåtes Omer pascha att till Asien öfverföra så mycket han vill af sina vid Balaklava stående upper. Ni bör he ersättning till lika antal af Vivians kontingent eller från Eupatoria, allt eftersom de förbundna generalerna besluta.vs Cowley svarar följande dag: Kejsareii kar ingen invändning att göra, förutsatt att de allierades befälhafvare icke ha någonting deremot; men han ill icke påtaga sig ansvaret ätt säga mer. Under ådana omständigheter afsände jag telegrafdepeschen vill Simpson, sedan jag efter örden: till Asien öfverföra inflickat: förutsatt att ni och gereral Pe lissier dertill samtycka. Simpsons tidigare åsigt om en af Omer pascha vunnen framgång känna vi. Efer Sebastopols fall samtyckte han till Omers afgång från Balaklava. Men nu företedde sig ett annat hinder. Pelissier ville icke. Först den 18 September -illät Pelissier, att tre bataljoner skulle få afgå från Balaklava. Det öfriga är snart berättadt: När och med hvilka trupper Omer pascha slutligen brutit upp, deroiti saknäs ppgift; och händelsernas tråd afslites åter oupphörliget. Den 25 November rapporterar Mansfield, att Pelissier åtädtligen bifallit, att 8000 egyptier skulle få tagasi Eupatoria, men e-ligt Cowleys rapport (sid. 332) meddelades denna tillåtelse först den 12 December! och detta, enligt hvad Stratford uppgifver, på grund af ett bemyndigande från Paris. Efter den tillbakaslagna störmningen den 29 Sept. hade Clarendon och Stratford åter med ens blifvit mycket energiska. Den förstnämde förmanade, förföljde, bannade Porten för hennes overksamhet och fordrade att den i Erzerum kommenderande Selim paschas feghet och förräderi måtte exemplariskt bestraffas, enär hans herrlighet låtsade tro, att denne hade kunnat rädda Kars: Stratford låter säga seraskieren, att det skulle högligen smärta ebgelska regeringen om fästningen fölle. Och hvad måste icke min regering känna? svarar seraskieren. Den 26 November höra vi derpå för första gången talas om det lån, hvarå turkiska regeringen hade att sedan Augusti månad erlägga ränta. Stratford låter fråga den franske gesatidten, huruvida man ej ville till turkiska regeringen görå en utbetalning, den första, på detta lån. Den 27 November gifver sig fästningen. Sålunda var Simpsons stora allmänna intresse betryggadt; sålunda voro de politiska följderna af en turkisk eröfring i Asien afvända; sålunda var den ryska vapenäran tillfredsställds. Och grefve Clarendon har hjerta och patina att med afseende på en af Porten sill garnisonen och invånarne i Kars aflåten rörande skrifvelse uttrycka sig på följande sätt: Den försummade garnisonen i Kars skall åtminstone ha tillfredsställelsen veta, att dess lidande stört de turkiska ministrarnes sömn och lugn, — dessa minstrar, som, i stället att vidtaga alla vanliga åtgärder till undsättning, icke upphört att bedja för dess säkerhet och dess seger.