Aftonbladet – 22 mars 1856, sida 2

blir vats utanjackan som ännu ligger qvär på stolen... Saken är klar, ehuru det troligtvis då liksom nu hörde till bruket att, antingen man kommit genom fönstret eller dörren, lägga af sig utanrocken till och med i en vanlig mamsells boudoir. Grefve Johan skyndar snart ut från sängkamhmaren och, -liksom Cecilia, betygar sin oskuld, men fåfängt. Erik anfaller honom med svärdet, men Johan vrider detta ur hans hand och bryter det i stycken. Quasi-svågrarne fatta hvarandra om lifvet och brottas; men Erik, ehuru han äfven i den vägen icke var så lätt att få bugt på, är nära att slås till marken, då hofmän och vakt hasta in. Johan gripes och föres till fängelset, och på detta bedröfliga sätt ändades lustresan. Tredje akten är ånyo i Stockholm, Konung Gustaf sitter vid sin drottnings sida. Begge känna redan till det fatala äfventyret på Wadstena slott och sörja djupt ders öfver. Erkebiskop Laurentius Petri (hr Stjernström) inställer sig och tröstar den bedröfvade fadern med den försäkran att Cecilia är oskyldig. Derom är också Gustaf i själ och hjerta öfvertygad, men han är rädd för folks prat, och det är just denna rädsla som nu skall förbittra hans sista dagar. Annars pläga just icke konungar fråga stort efter hvad folket säger, äfven om det har rätt, och ännu mindre efter hvad det pratar, om det har orätt, och allra minst brydde sig derom gamle Gösta, om vi skola tro historien. Med skäl förtörnas han på Erik som yppat skandalen, men utan skäl förbjuder han sin dotter att visa sig för hans ögon, ehuru hon ditintills varit hans ögonsten och han äfven nu anser henne oskyldig. Hvad grefve Johan angår, så är han i kedjor afförd till Stockholm. Han går högtidligen ed på att Cecilia är osky!dig och blir fri. Med bojorna i hand tager han nu afsked af Cecilia och berättar med ett uttryck af martyr, huru han för hennes skull gått den förskräckliga eden. Kanske var det ändå icke så helt med det platoniska. Johan aflägsnar sig derefter, kurerad för hela sitt återstående lif, enligt. hvad krönikan förmäler, I fjerde eller sista akten visar sig ånyo Cecilia, ensam och svartklädd. Hon skådar genom dörrspringan ut i rikssalen, der gamle Gösta för sista gången tager afsked af sina församlade ständer. Hon tillskrifver sig sjelf orsaken till faderns hvitnade lockar, ehuru den höga åldern och många andra större bekymmer, hennes biträde förutan, kunnat taga