Aftonbladet – 20 mars 1856, sida 2

sedja af segrar, intrigernas nät blifvit sönderrugget, hela Tyskland var försätt i bäfvan, hela Europa i förvåning, då romerska kejsaen darrade på sin tron och var färdig att oevilja sitt rikes förtryckta protestanter allt nvad de åstundade; då såg man icke.i kung Carl blott en rå och öfvermodig soldat; furstar, prinsar och främmande generaler trängde sig omkring honom och sjelfve Malborough kom för att af Carl lära sig hvad han ännu icke inhemtat af krigskonsten. Ännu i denna dag beundras ock af militärer den af Carl XII sjelf lika snillrikt tänkta, som mästerligt utförda planer till slaget vid Holofzin. Vi skulle vidare kunna bänvisa på den förtidiga död, som bortryckte honom innan han hunnit finna en limplig utgång. Detvar den nedrigaste orättvisa och de mest himmelsskriande kränkningar möt Sverge, som hade gjort ett oemotståndligt och outplånligt intryck på hans sinne och ögonblickligen mognat hans beslut att kämpa en rättfärdig kamp, vore det ock mot en hel verld. Man bör icke glömmay att med en annan regent på Sverges tron i det ögonblick, då alla Europas nordliga stater samnade sina krafter till Sverges. förkrossande och Rysslands .upphöjelse, resultatet i territorialförluster måhända skulle blifvit detsamma, Sverge skulle förlorat sin europeiska storhet, men utan den nationalvinst, hvilken ligger i den till jordens och tidens gränser sig spridande ära, som genom honom kringstrålar det fordna Sverges tragiska slut. Så länge kung Carls hufvud var upprätt förlorade nationen aldrig modet eller hoppet om en lycklig eller åtminstone icke vanhederlig utgång, den gjorde med oförtrutet mod nästan öfvermenskliga ansträngningar, men så snart ban fallit, inträdde en fullkomlig slapphet, en tyst oföretagsam förtviflan, af hvilken aristokratien skickligt förstod att begagna sig för sina syftemål. När man så frikostigt påbördar Carl XII skulden för Sverges stora missöde så får man icke glömma den andel som en stor del af aristokratien med sin ärelystnad och sitt hat till den enkle, ffärdlöse och endast mot aristokratiens öfvermod öfvermodige konungen hade deri. Han bortrycktes just då han hunnit utveckla sig och mogna uti motgångarnes skola. Att han icke saknade sinne för regentens fredliga värf derom vittnar bland annat hans oerhördt enträgna arbete uti sitt kansli i Lund, der han hvarje morgon, uppstigande kl. 1, genast satt omhvärfd af akter och aldrig undertecknade någon expedition, utan att noga ha genomläst både conceptet och renskriften. Att han icke var blott och bart en brutal soldat intygas bland annat af hans brefvexling med Tessin och dennes samt Svedenborgs vittnesbörd om hans djupsinnighet och deltagande för intellektuella ämnen. Den sednare intygar, att denne konung var en herre af större djupsinnighet och penetration än någon sig det kan föreställa, — — så att han, om han i fred och ro fått styra sitt rike, förmodligen skulle satt sig i spetsen för den lärda truppen samt bragt alla studier och sciencer i högre grad och större flor än de i Sverges rike tillförene varit eller hädanefter förmodas att komma. Allt detta och en mängd andra omständigter skulle kunna på ett långt mera vältaligt och öfvertygande sätt utvecklas. Men det är öfverflödigt. Carl den tolfte var och skall alltid blifva älskad af svenska nationen; ingen af våra stora konungar är för folkminnet så kär som han. Hvad göres css mera vittne behof i den sak hvarom fråga är? Och forskar man närmare efter grunderna till denna kärlek, så skall man ytterligare bestyrkas i den tanken, att ingen svensk konungs personlighet mera lämpar sig till att framställa i ett nationalmonument än just Carl den tolftes. Ty hvarigenom är det som Carl XII förvärfvat sig denna kärlek och skulle egt den, äfven om han bragt öfver Sverge långt flera olyckor, långt större materiella förluster, denna bängifvenhet som aldrig kan bortresonneras? Det är genom hvad en författare kallar hans djupt ursvenska egenskaper, hans lika djupt ursvenska hänförelser och förirringar. Det vill med andra ord säga: Carl den tolfte är den personliggjorda svenska nationaliteten, han är det svenska folklynnet som iklädt sig mandom och i en storartad gestalt uppenbarat sig med alla sina dygder, alla sina brister. En sådan verklig representant för ett ädelt folk tilltvingar sig beundran af en verld, och vi se sjelfva den föga entusiastiske Voltaire förklara, att Carl XII var den utomordentligaste menniska som funnits i verlden, som hos sig förenat alla sina förfäders stora egenskaper, och som icke haft något annat fel, någon annan olycka än att hafva dem allesammans i ett öfverdrifvetsmått. Huru svensk är icke Carl den tolfte i sin orubbliga föresats: Gör rätt och frukta ingen., i sin religiositet, i sin olust för den tidens falska politiska konster, i sin omVexlande tröghet och etsighet, i sitt vikingamod och Ås sin dan Traviheetanda anscnteorna af han.