Aftonbladet – 20 mars 1856, sida 2

En hel kärleksförklaring ! utropade chevalieren, hvarken mer eller mindre? Var det icke nog? Slutet på affären är gunås allvarsammare och skall förmodligen mera tillfredsställa er. Det är visst en hemlighet, men ni tyckes redan känna den. Skynda er att säga mig ert slut, så skall jag sedan säga er min början. Välan, Marie hade kanhända varit litet lättsinnig mot denne page; hon hade t. ex. gifvit honom en ring. Kors! och det var Märie? Då pagen lemnat herr dEntragues hus, skröt han litet för oförskämdt öfver sin eröfring .. . Verkligen!... och då? Då vände madame dEntragues sig till en ung adelsman, en vän till familjen, för att. bedja honom utmana den oridderlige pagen, ty endast en duell kunde rädda husets angripna ära. Den lille pagen var nu en man och tjenade vid konung Henriks garde; ni känner honom förmodligen, hans namn var Urbain du Jardin. : Harnibieu! Om jag känner den stackars aa utropade Crillon, hvars länge återållna vrede ändtligen utbröt. Nej, jag uthärdar icke att höra er likt en utanlexa upprepa allt hvad den der lilla skallerormen sagt er; den hugenottiske adelsmannen har ej blifvit utmanad... har han ej fallit i duell... han har fegt blifvit mördad. Jag vet det, och jag ämnade just säga det. En bravo, förlåt Esperance, det är så man i Venedig kallar köpta mördare, en bandit lejdes mot hugenotten, och dagen efier slaget vid Aumale, der den stackars gossen, det var en förtjusande yngling, likt en hjelte utmärkt sig, föll han för den bäkom en häck gömde lönmördarens bössa. Jag vet det. (Forts.)