Aftonbladet – 20 mars 1856, sida 2

nambula samt Le Carnaval de Venices. Han ordentligt hänryckte publiken genom sin förmåga att behandla detta elefantlika instrument. Med lika lätthet som en violinspelare gjorde kan de mest svåra passager, och lika mjukt och uttrycksfullt spelade han sina kantabla satser. Han blef framropad åtskilliga gånger, och vid sitt återinträde i orkestern mötte honom en varm applåd. — En italiensk sångerska, Medori, som för närvarande gör furore i Ita1, lien, har blifvit engagerad för stora operan. Brissel. Den 24 Febr. uppträdde den svenske violisten Backman på en hofkonsert. Han spelade en Fantaisie-Caprice, i D-dur af Vieuxtemps och La danse des Sorcigres af Paganini. Hamburg. Vid Philharmoniska sällskapets åttonde konsert uppträdde Dreyschock i Beethovens Ess-durskonsert, en spinnvisa och en rapsodi af egen komposition. D. var redan vid sitt förra besök hos oss en eminent talang, men nu beherrskas virtousväsendet af den utbildade konstnären. Han förmår att lägga hvarje nyans af uttryck i de äfventyrligaste passager; han förstår att gifva själåt bravuren, emedan för honom inga svårigheter mer gifvas. Gendtve. Helmina v. Chezy, författarinnan till den Weberska operan -Euryanthes librett, har nyligen härstädes aflidit i en hög ålder. Mädrid. Den italienska sångaren Ronconi, som af Spaniens drottning erhållit Isabella catholica-orden, ärnar i Madrid anlägga ett musikkonservatorium. I Turin har en teaterkritiker liknat en dervarande sångerska vid en rinoceros och hennes sång vid hundskall. Den förolämpade sångerskan anställde rättegång och den anklagade dömdes till 3 dagars fängelse öch 50 francs böter. Ännu ett ord om Carl XI. Dvergalåten tystoar Mot resen efterhand. Så sjöng Tegner redan för fyra årtionden sedan, men ännu har dvergalåten icke helt och hållet förstummats, Det är så inbjudande, det ligger så nära till hands för den förnumstiga småklokheten, att när kung Carl den oförliknelige nämnes med vördnad och stolthet, komma fram med sin historiska skolboks-visdom och berätta oss de stora och vigtiga upptäckterna, att Carl XII ruinerat Sverge och vållat det förlusten af flera landskaper, att han icke var någon fältherre, utan blott en rå och oförvägen krigare, som föraktade all bildning och alla fredens värf, att han endast genom sitt personliga mod och den lycka som följde honom under första hälften af hans krigarebana skiljer sig från den så rättvisligen förkastade Gnstaf IV Adolf o. s. v. Carl XII:s historia är i sj-lfva verket ännu icke skrifven, d. v. 8. en historia som låter oss kasta en djupare blick i det inre af händelser och förhållanden; men alla de förarbeten, som på sednaste tiden skett för en dylik historia, ha i väsentlig mån bidragit att skingra en mängd nedsättande och oriktiga föreställningar om Carl XII. Om det behöfdes skulle det derföre vara ganska lätt att till fullständig vederläggning upptaga hvad i förklenande afsigt blifvit yttradt om denne verklige;hjeltekonung, alltsedan vi först framka,stade förslaget derom att här i Stockholm åt : honom uppresa en nationell ärestod. Man skulle bland annat kunna erinra derom, att det icke är hvarken ädelt eller riktigt att uteslutande bedömma en hjeltes storhet I efter utgången, efter det öde som slutligen vederfarits hans planer och sträfvanden. Huru I bittert kan icke Napoleon den store klandras, I då man bedömmer honom med blicken riktad på Moskwa, Waterloo och restaurationstidens förödmjukelser och elände. Man har der ett öppet fält för tillvitelser af alla slag, förebråelser för egoism, hårdhet, despotiskt lynne, omättlig krigslystnad o. s. v. Men spörjer man franska nationen så skall man finna, att den med kärlek och hänryckning omfattar minnet af den store kejsaren, att den i honom ser en helgjuten uppenbarelse åf den franska andan och att den på inga vilkor ville vara i mistning af den glans och ära han kastat öfver det franska namnet. Det är ofantligt lätt att med blicken på det olyckliga tåget till Ukraine, på Pultavadrabbningen och derefter följande äfventyr, fråndöma Cari XII alla fältherreegenskaper och säga att han på sin höjd var den ärligaste, tappraste och flärdlösaste soldat. Carl XII gjörde sig i sjelfva verket skyldig till samma fel som Napoleon efter honom, att alltför mycket lita på sin långa lycka och att fördjupa sig i det inre af Ryssland. Hvem vet för öfrigt, huru efterverlden skulle bedömt detta Carl XII:s tåg, om icke många oförutsedda svårigheter sammanstött; hvem vet huru det skulle gått om blott hjeltekonungen icke af sin svåra blessyr varit hindrad att sjelf anföra vid Pultava, eller om icke sednare vid Pruth den slugaste bland frillor hade påträffat den fånigaste bland storvizirer,. Må man se till, huru den europeiska samtiden bedömde Carl XII under hans mest lysande tid; när genom en mängd af snabba triumfer, en hel ar till sjöfarandes kännedom, att, enligt de åren a gränsen till Haparanda jemte Öland och Gottland, nordvestliga missvisning, vid jemförelsen af hvad den s mer eller mindre skiljaktig, i öfverensstämmelse med Sverges sjöatlas, finnes anfördt. id begagnandet af hittills utgifne sjökort, noggrant