Aftonbladet – 19 mars 1856, sida 3

pyggnadsväg till boningarnes inre, men utecklade den här så mycket mer. Den Pompejanska gården i kristallpalatset är inrättad fler samma mönster. Igenom den kala yt:ermuren leder inåt gården en trång port och rån den en smal och temligen lång förstuga, på ömse sidor omgifven af några smårum, dnvari slafvar hade sitt tillhåll; bland slafvarne i mensklig skepnad bodde portvakten ytterst. Längre fram fanns gårdshunden, och midt rTamför dennes boning stod-i golfmosaiken utt läsa orden: Cave canem! (Gif akt på hunlen!) — Hann man väl förbi hunden, så helsades man vid ingången till atrium af en annan inskrift: Salve! (Välkommen!) — Gärden (atrium) var det egentliga mottagningsrummet. Den hade ett på pelare hvilande hvalf formigt tak, men som lemnade en tredjedel sf gårdens yta obetäckt, emedan i hvalfvets midt fanns en stor aflängt fyrkantig öppning för sol och regn. Denna öppning, som äfven ännes här, hette compluvium. Midt nnder compluvium var den mosaikbelagda gården försedd med en grund damm, impluvium, hvari regnet kunde samlas. Detta impluvium finnes också här, och är fyldt med ett klart vatten, som tillåter att se bottnens vackra mosaik. Midt framför dess ena långsida, åt ingångsporten till, står ett altare; vid brädden midtöfver står en marmorbild och bakom den ett elegant bord med vackra toalettkörl; det tycks nästan att man begagnade vattnet i impluvium äfven såsom spegel, ty bland toalettsakerna ses blott en oval handspegel, helt liten och af poleradt silfver. Atrium omgifves på alla sidor af pelaregångar eller ett slags skjul; och under dem ser man antika stolar och hvilsoffor. Åtlångsidorna, på ömse sidor om porten, befinnas en rad sofrum, öppna inåt atrium och för öfrigt smärre än en af hyttorna i ett ångfartyg. Midtemot ingången är på andra sidan om dammen ett stort åt atrium öppet skjul, hvars tak bärs af flera rader pelare; detta är sällskapsrummet (tablinum) och skilda derifrån af en mur äro matsalarne, med bord, hvartdera omgifvet af tre med purpurkläde öfverdragna soffor (triclinium). Atskilliga måltidskärl och drickskärl af silfver och guld, galvanoplasticerade efter urbilder som funnits i Herculanum och Pompejl, stå på ett bord, som är noggrannt reproduceradt efter ett antikt, af dyrbart träslag med gul färg. Matsalen är äfven på ena långsidan öppen; den gränsar här intill en blomstergård (xystus), omgifven af rum för busets fruntimmer, af kök och uthus. Några dörrar äro ej att se inom dessa öfverallt öppna och för ett varmt sydligt luftstreck afpassade boningar. Sådan är anordningen. I all sin enkelhet behagar den likväl vid första anblicken genom sina vackra förhållanden emellan höjd, längd och bredd, genom pelarnes, taklisternas och takbjelkarnes ytterst eleganta former och genom den obeskrifliga smak, det oöfverträffade skönhetssinne, som förstått att med några få men utsökta och mästerligt anbragta prydnader och med stora enfärgade och endast sparsamt smyckade väggytor åstadkomma den känsla af glädtighet och trefnad som här bemäktigar sig åskådaren: — en lugn antik tillfredsställelse, som är helt olik den döfvande tjusningen af Alhambras glans. Den pompejanska dekorationsstilen är redan temligen bekant i Sverge, genom åtskilliga i derna stil utsirade praktboningar; men man har svårt att erfara det sanna intrycket deraf, när den icke finnes förenad med den arkitektur, för hvilken den först blifvit uttänkt. Om man åter i kristallpalatset befinner sig ensam, såsom på atrium eller i tablinum, så erinras man af ingenting yttre om att denna boning icke står 1 södra Italien; man får till och med en motsatt föreställning vid anblicken af de utom porten vexande olivträden och pomeransträden och några under den skenbart öppna himlen i xystus blomstrande egyptiska och österländska vexter. 8. En antik scen. Innan vi hunno fram till den Pompejanska gården, märkte vi i vinterträdgårdens all en stark folksamling just i den trakt dit vi ämnade oss. En mängd damer och gentlemän, som anländt med första bantåget, hade stannat qvar der. Bland dem sem lemnade samlingen och ställde sin gång norrut, åt den ändan af palatset hvarifrån vi kommo, igenkände Stanley en bekant, på hvilken han helsade; han begagnade tillfället, för att fråga honom om orsaken till folkskockningen der borta. — De flestav — svarade den tillfrågade, en gammal rödbrusig herre — vänta på en frukost i Refreshment Court, som ligger längst bort vid södra ändan af palatset; alla kunna icke få rum der på samma gång; hvad mig och flera andra beträffar, så stannade vi nästintill, vid Pompeja, för att se på ett maskeradgyckel, som man har för sig der; men det förklädda sällskapet talar en fördömd italiensk munklatin, som en riktigt britisk latinare icke an begripa. Går ni sjelf dit mr Stanley, så önskar jag er bättre lycka än jag att förstå hvad de der sigenarne ha att säga. Dermed fortsatte han sin väg; bans orediga uppgifter hade blott tjenat att stegra vår nyfisenhet. Ju närmare vi kommo, Ju mera sågo vi likväl svärmen skingra sig, och när vi hunnit fram till pomeranslunden stodo knappt ett dussin personer qvar, men som alla skockat sig i förstugar, trampande på cave canem och salve utan att gå in. Med engelsk fryntighet lemnade de oss likväl genomgång, men viskade åt oss att helt tyst följa peristilen åt till höger eller venster, och taga oss plats i något af sofrummen, om der fanns någon oupptagen ännu. Vi följde rådet och funnol. verkligen ett af dessa rum ledigt. Sittande yredvid hvarandra på soffan derinne, kundel vi utan att gå ut öfverskåda tablinum och nästan hela atrium. s I atrium återsågo vi nu våra tre österländ-: och bredvid dem en gumma, äfven i dsk dräet. men ti a a nere