pjöd honom infinna sig på platsen. Men han hade redan lemnat Berlin. Han åtföljdes af hr v. Minchhausen, inrikesministerns förtrogne, som var hans vittne (hvilket bevisar att hr v. Westphbalen, inrikesministern, hade notis om den duell som skulle ega 1um). Hr v. Hinkeldey öfverlemnade åt hr v. Minchhausen nyckeln till sitt kabinett och sade att hans papper voro i ordning och att om han föll, nyckeln icke fick lemnas till någon annan än hr Illaire, konungens kabinettssekreterare. Duellen skedde på pistoler, och hr v. Hinkeldey träffades i högra bröstet. Han afled få ögonblick derefter. Man erfar just nu att hr v. Rochow har öfverlemnat sig såsom fånge. Hr v. Minchhausen har tills vidare blifvit suspenderad från sin befattning i inrikesministeriet. Herrehuset är upptaget af denna händelse. Arresteringen kunde ske emedan den inträffade på bar gerning. Duellen försiggick i Jungfernhaide norr om Charlottenburg och nordost om Berlin, bredvid ett ställe som kallas Forsthauses Königsdammp. Hr von Rochows sekundant var löjtnant v. Rochow vid lifgardet. Hr v. Marwitz, ledamot af herrehuset, var det tredje vittnet, det som vid de tyska duellerna kallas den partiska. Herrehuset räknar sålunda tre leamöter inblandade i denna sak. I staden är oviljan allmän. Molkenmarkt, der Hinkeldey bodde, är sedan i dag på morgonen uppfylldt af talrika grupper. Öfverallt ser man här den feodala bulnaden spricka sönder. Adeln vill trampa embetsmännen under fötterna, och hvad man än må hafva att säga om hr v. Hinkeldey, så föll han dock ett offer för sin pligt såsom embetsman. Man försäkrar bestämdt att befallnirgen att upplösa jockeyklubben i Juli 1855 utgick från konungen sjelf, emedan han ansåg klubben vara orsaken till detliderliga lefnadssättet hos en mängd unga personer af högre stånd (bland andra prinsen af Mecklenburg). De adliga ledamöterna fordrade att polislöjtnanten Damm, som upplöste klubben måtte blifva afsatt. Hr v. Hinkeldey, som visste att Damm handlat såsom hans tjenst fordrade, ville icke ingå härpå. Hr v. Rochow vände sig omedelbart till konungen med sina besvär och begagnade sig af flere uttryck, som voro ärerörande för hr v. Hinkeldey. Dertill kommo privåta förolämpningar, som ofvan nämndes. Junkerdömet, som hr v. Hinkeldey förföljde, har nu lugn för honom. Men hela tilldragelsen blottar ett djupt gående ondt i statens lif och som låter befara det värsta för framtiden. Men jag ville i dag afhålla mig från alla reflexioner och blott berätta fakta. Äfven sjelfva förloppet på valplatsen har väckt stark ovilja. Hr v. Rochow valde såsom utmanad pistoler. Han var känd för en god skytt. Hr v. Hinkeldey deremot kunde icke handtera pistoler. Han var dessutom närsynt. Hr v. Hinkeldey skulle skjuta först. Hans pistol klickade. Han tryckte till andra gången, och kulan gick förbi motståndaren. Det berättas att han riktat på sidan. Von Rochow förstod att träffa sin man. Dessa sednare detaljer äro hemtade ur Der Publicist. I herrehuset der tilldragelsen varit på tal, som ofvan sades, omnämnde icke ordföranden med något enda ord den fallne, utan yttrade blott några deltagande ord för löjtnant v. Rochows framtid, hvilken, som han sade, ställd emellan sin ära och landets lagar, hade varit nödsakad att bryta mot de sednare. En annan ledamot tadlade kriminalpolisens förfarande vid hr v. Rochows häktning. Adeln är således ingalunda förskräckt öfver följderna, utan betraktar det skedda såsom en seger för sin sak. Behöfs det något bättre bevis att det finnes något förskämdti staten... Preussen?! Man skall troligen nödgas återkomma till denna minnesvärda tilldragelse. E.