Aftonbladet – 18 mars 1856, sida 3

het ådagalägga, lätteligen antaga naturen af kreditsedlar och sannolikt komma att löpa såsom sådana; täcktes Eders K. M:t Dådigst inse, att den föreslagna aktiebanken måste såsom sedelutgifvande bank anses och betraktas, samt att bolagsreglorna sålunda böra erhålla den förändrade uppställning, som af lagarne för enskilda banker förestafvas. Aktiebanken skulle, i enlighet med punkten 1 i 3 S öppna uppoch afskrifningsräkning, hvarå, under vilkor som styrelsen bestämmer, insättningar och uttagningar af penningar må verkställas, dock ej i mindre summor än 50 rdr riksmynt, och likmätigt 4 eger hvar och en, som hos banken har uppoch afskrifningsräkning, att på sina, enligt samma räkning disponibla penningar å banken draga till egna eller viss mans adress ställda vexlar att betalas vid uppvisandet. Vid införandet under sednaste riksdag af uppoch afskrifningsräkning i rikets ständers bank och derunder lydande lånekontor stadgade rikets ständer i 167 mom. 1 Litt. C af bankoreglementet, att för uttag begagnas handskrifven invisning, ställd å viss man utan adress. Skälet härtill uppgifves hafva varit att förekomma ett nytt slag af sedlar, som ock lätteligen kunnat uppstå; i händelse sådan invisning erhållit löpande egenskap. Då vexlar, ställde till viss mans ordres, kunna genom öfverlåtelsen in blanco, hvilket ou, hvad den inrikes vexelrörelsen angår, understundom begagnas, göras löpande man och man emellan, utan behof af vidare öfverlåtelse; så förvandlas dylika vexlar lätteligen till löpande förbindelser och antaga i allmänna rörelsen naturen af kreditsedlar, hvilka i synnerhet i landsorten, dit de sannolikt banade sig väg, kunde för den enskilde medföra förlust redan i följd deraf att vexlarne endast i Stockholm, men icke i landsorten infriades. Hvarken privateller filialbanker få, ehuru solidariskt ansvarige, utfärda depositionsbevis å lägre summa än 333 rdr 16 sk. bko, hvaremot, enligt punkten 2 af 3 S, jemförd med 5 S, aktiebanken förbehåller sig att öfver medel insatte på depositionsräkning, få utgifva bevis å ett hundra riksdaler riksmynt. Dessa bevis skola väl, såsom det heter, vara handskrifna; men då härmed kan förstås sådana, deruti namn, summa och datum äro handskrifna, så möter icke aågot hinder för aktiebanken att åt bevisen gifva ett sådant utseende, hvarigenom de af den mindre affärsvane anses för kreditsedlar, och att på detta sätt skapa ett sedelmynt, hvilket, i följd deraf att detsamma löpte med ränta. kunde från allmänna rörelsen uttränga isynnerhet de rikets ständers banks sedlar å enahanda värde, hvilka, enligt det nya myntsystemet, komma att utgifvas. Förflutna tiders erfarenhet lemnar stöd för denna af fullmäktige antagna förutsättning. De sedlar, som af Göta kanalbolags-, Göteborgs och Malmö f. d. diskontverk i stor myckenhet utsläpptes i rörelsen, utgjordes af depositbevis, förskrifna med ränta. Den först stiftade privatbanken hade icke heller, på sätt fullmäktige här ofvan anmärkt, någon rättighet att utgifva egna sedlar; hvaremot nämnde bank utfärdade depositionsbevis, hvilka af allmänheten betraktades såsom kreditsedlar. Såväl alla före år 1836, som de derefter fortfarande till 1849 års utgång å 16, 12 och 8 sk. bko från rikets ständers bank utgifna sedlar, voro, enligt ordalydelsen, bevis öfver insatte medel. Af allt detta synes följa, att depositionsbevis, särdeles å den jemförelsevis låga summa af 100 rdr riksmynt, skola antaga naturen af kreditsedlar. I detföregående hafva fullmäktige redan i underdånighet erinrat, att då rikets ständers bank ensam har till åliggande att upprätthålla myntvärdet, så åstadkomma alla sådana såsom mynt löpande och af enskilda bankinrättningar utfärdade förbindelser, hvilka göra rikets ständers banks kreditsedlar umbärliga, en medelbar tryckning på den metalliska valuta, som skall bibehålla sedelmyntet vid dess rätta värde. För den händelse att rikets ständers bank hade sådan valuta, fullt motvarande de sedlar och öfriga, vid anfordran betalara förbindelser, hvarför nämde bank är ansvarig; så skulle de enskilde bankernas sedlar och förbindelser icke kunna på rikets ständers bank verka skadligt i annan måtto än att utgifterna i och för förstärkning af ifrågavarande valuta ökades; men då banken för närvarande har en ansvarighet, som med omkring 20,000,000 rdr bko öfverstiger den metalliska kassan, är det för rikets ständers bank af vigt, att dess egna sedlar må bibehålla sig i rörelsen och att på depositionsräkning må kunna under alla förhållanden påräknas ett belopp, som ej förvandlas till sedlar eller omedelbart användes till uttagande af mynt. Så länge statens allmänna verk och inrättningar hafva till åliggande att i rikets ständers bank insätta sina kassabehållningar, är det visserligen icke att befara, att hela beloppet af de å depositionsräkning innestående medel skulle komma att uttagas, men begäret efter ränta, hvilket den föreslagna aktiebanken lofvar att tillfredsställa, kommer otvifvelaktigt att minska depositionerna. Aktiebankens verksamhet i förevarande fall skulle således för rikets ständers bank i dubbelt hänseende medföra skada. Något utlåningsreglemente har icke blifvit de föreslagna bolagsreglorna bifogadt, och det är alltså ej möjligt att närmare bedöma den verksamhet aktiebanken, i egenskap af utlåningsanstalt, kunde komma att utveckla. Anmärkningsvärdt synas det likväl, att ehuru aktiebanken förmält sig vilja öfvergifva det mera allmänt brukliga borgenssystemet, en förut begagnad uppställning af punkterna 4 och 5 i 3 så lydande: Diskontering på högst sex månader af vexlar och andra förbindelser; utlemnande af lån på högst sex månader mot pant af varor eller andra säkerheter som lätt kunna realisera:, är vorden bibehållen, hvilken kan gifva anledning till den föreställning att lån mot borgen äfven komme awt utgifvas. Beträffande den del af aktiebankens verksamhet, som omförmäles i punkten 8 af 3 och angår inköp och försäljning af vezlar, anförde fullmäktige i det till Eders Kongl. Maj:t den 26 Mars 1853 afgifaa underdåniga utlåtande hufvudsakligen att, derest aktiebanken dels kunde uppbringa sitt kapital till det föreslagna högsta beloppet, dels finge utgifva depositionsbevis af den egenskap, att de förvandlades till ett slags kreditsedlar och dels kunde bereda sig stor utländsk kredit, fullmäktixe befar .de att denna bank. berättigad derjemte att drifva handel med vexlar, kunde komma att utveckla en icke allenast för riksbanken ganska betänklig verksamhet, utan derjemte på affärsförhållandena i allmänhet utöfva ett vädligt inflytande; att vexelkursen, som efter realisawionen och den riksbanken medgifna rättighet att köpa och sälja vexlar i många år hållit sig jemn till säkerhet i alla beräkningar för handel och industri, skulle åtminstone vid vissa tider af året kunna styras af ett enskildt bolag till beredande af vinst för sig på det allmännas bekostnad, samt att närmaste följden af aktiebanken gifven rätt att drifva handel med vexlar blefve att riksbanken vid sina köp och. försäljningar deraf gjordes beroende af aktiebanken, hvadan och då detta sätt för bibehållande och förstärkning af metalliska kassan visat sig vara ändamålsenligt och då affärsmännen i allmänhet ansett riksbankens uppträdande såsom köpare och säljare af vexlar vara fördelaktigt, fullmäktige underdånigst hemställde att aktiebanken icke måtte tillerkännas rättighet att befatta sig med inköp och försäljning af vexlar. Af hvad fullmäktige sålunda i underdånighet anfört, täcktes Eders Kongl. Maj:t i nåder inhemta, at enär hufvudstaden är rikets förnämsta vexelort, hvarest affärer af ifrågavarande beskaffenhet kunna erhålla stor utsträckning, aktiebanken skulle, genom bezagnandet af utländsk kredit, kunna särdeles under den tid af året då, till följd af sjöfartens afbrott, riksbankens metalliska kassa icke förmår hindra kursens stigande, vidtaga åtgärder, ledande till skada både för riksbanken och det allmänna. Ehuru det icke är fullmäktige obekant att redan bildade privat