Aftonbladet – 18 mars 1856, sida 2

Ni har en af Italiens skönaste och äldsta kyrkor framför er. Men jag fattar icke. .. Ni skall snart förstå allt, tappre Crillon. Jag är patriciska, jag är rik och jag älskar er. Ni kommer snart att erfara mitt namn. Min förmögenhet känner ni, och min kärlek har jag bevisat. Min familj vill tvinga mig till ett giftermål som endast inger mig fasa, och jag tänkte: Om jag väljer herr de Crillon, måste min slägts invändningar falla; ty han skall nog lära dem att vörda det val jag gjort. Ni hyste kanhända en dålig tanke om den unga flickan, hvilken lättsinnigt hängaf sig åt sin älskare; lugna er, det var en make som jag tog. Kom Crillon, presten väntar oss vid altaret. Om en åskstråle splittrat det tjocka ektaket, om en jordbäfning uppslukat huset, om venetianskans sköna hufvud plötsligt förvandlats till Medusas, skulle ej Crillon ha erfarit alla de olika känslor för hvilka han nu blef ett rof. Han vacklade under detta slag, och hans hand isades i den unga flickans. Detta oväntade förslag, dessa mystiska förberedelser förekoramo honom som snaror, utlagda för hans ära. Voro ej den unga flickans hänförande skönhet; hennes berusande kärlek, denna oförklarliga blandning afjungfrulig oskuld och lastfull djerfbet, denna kungliga rikedom och denna hemlighetsfulla boning lika många lockelser af den onde för att förmå honom till glömska af sin heder och derigenom öfver hans hufvud nedkalla den eviga fördömelsen? I sin förvirring väntade han endast på att alla dessa trolleriets och satans bländverk skulle uppgå i rök, att den sköna qvinnan skulle förvandlas till en huggorm, z2echinerna till torra Jöf och de brinnande ljusen till helvetiska lågor. Men om också kyssarnes ljufva