Aftonbladet – 18 mars 1856, sida 2

af dem fordrar. Men å andra sidan ville man icke heller bereda oppositionen nöjet af en seger. Emellan den feodala högerns anförare och inrikesministern öfverenskoms derföre att ministern sjelf, under förbehåll att framlägga förslag till ett tillägg, som modifierar art. 4, skulle understödja dagordningen och hr Wagener derpå återtaga sitt förslag. Detta skedde. Till högerns öfverraskning upptog en ledamot af venstra centern åter förslaget, på det att detsamma måtte blifva tydligt förkastadt. Men nu röstade yttersta högern och i spetsen för den hr Wagener för dagordningen emot det sednare förslaget, och med denna ovärdiga fars slöt debatten om artikeln 4. Andra dagen, den 6 Mars, upprepades nästan samma komedi i fråga om artikeln 12, hvilken förklarar de borgerliga och statsborgerliga rättigheterna oberoende af den religiösa bekännelsen, och således garanterar samvetsfriheten. Vår unga författnings svåra fiende, hr Wagener, ville att de statsborgerliga rättigheterna skulle utstrykas. Reichensperger höll det ofvannämda talet, som i trots af sin ultramontana flygt och oaktadt det hölls af en katolik, genom sin visserligen beräknade och intresserade tolerans förödmjukade protestanterna. Inrikes ministern gjorde återigen sina förbehåll, förklarade att de gamla lagarne från 1847, som inskränka judarnes rättigheter, ännu äro gällande, anmälde åter ett förslag, som på lämplig tid skulle väckas, samt understödde ånyo dagordningen. Denna gång blygdes likväl yttersta högern och röstade icke emot sitt eget förslag, som med stor majoritet förföll. Hvad vilja emellertid dessa ögonblickliga nederlag betyda, så länge junkerpartiet har att glädja sig åt högt understöd och vet att dess inflytande blir lika stort om det än afskys i landet? Hr Wagenerhar i plenum den 5 öppet sagt, att hans partis syftemål är att genom upprepade motioner om förändringar i författningen, om än icke alla dessa skulle gå igenom, underlätta vägen för regeringen och åtaga sig den impopularitet, som dessa förslag måste ha till följd. Ingen minister har desavouerat denna förklaring. Ännu har högern en sista känsla af politisk räddhåga, emedan freden med Ryssland ännu icke är afslutad och krigets utvidgning samt dess annalkande till Preussens gränser skulle kunna bringa mången position i fara. Junkrarne hafva derföre åtnöjt sig med att votera hvad de kunnat och att afgifva sitt program för hvad vidare skall följa. Afslutes i Paris en murken fred efter våra inhemska ryssars hjertan, så måste man i Preussen vara beredd på en reaktion, emot hvilken allt som hittills skett på parlamentariskt .område är blott skämt. Lyckligtvis äro vi ännu icke så långt komna...