Aftonbladet – 18 mars 1856, sida 2

kla hvita sidenklädningen. OCrillon förebrådde henne redan denna så korta frånvaro. Hädanetter, svarade hon med sin mest smekande röst, skola vi aldrig skiljas; detär för hela lifvet! För evigt! upprepade Crillon, berusad af hennes åsyn. Venetianskan fattade hans högra hand, kysste ringen och sade ömt: Denna er mors ring tillhör oss nu beggel Hvarföre ? frågade Crillon. Emedan vi nu skola dela allt; först detta.x Hon visade på en koffert, hvilkens hemliga lås en tryckning af hennes hand genast öppnade, och som innehöll ädelstenar och juveler till en mängd och ett värde, att få drottningar kunde uppvisa någonting dylikt. Men . . . inföll Crillon. Och så det här, fortsatte venetianskan med en barnslig gläde; se hit, chevalier. Det var en jernkista om ungefär tre fots längd och två fots djup, full med guldzechiner. Crillon trodde sig drömma. , Och nu, då ni både känner hemgiften och qvinnan, gil mig er arm. Hon fattade bans arm med mildt våld. Hvarthän ämnar min sköna engel föra mig? frågade han, Helt nära, helt nära... koml Hon drog honom med sig till väggen, hennes lilla hand rörde der vid en under draperiet dold fjeder. Dörren gick upp; den ledde till ea lång mörk gång, vid hvars slut ett hel ljushaf framströmmade. Dessa ljus komn o från en praktfall kyrka med ståtliga marmorpslare och rika mosaik-inläggningar. Altaret var smyckadt, den knäböjande presten väntade och tvenne närvarande vittnen lutade sig motden förgyllda balustraden. Hvad är dettal utropade chevalieren.