Aftonbladet – 18 mars 1856, sida 2

OD a tillfälligtvis intet sådant blifvit hittills af förhållandena framkalladt — der de speciella nyanserna kunna komma att träda ut ur den stora koalitionen, der t. ex. Bondevännerna skola skilja sig från Helstatsmännen eller t. ex. Bargum ställa sig på sin gamla nyholsteinska ståndpunkt, och det behöfves ej mer än detta för att turbare circulos, göra den hittills antagna kalkylen öfver de trenne stora kretsarnes relativa styrka falsk och sätta voteringarne på ett osäkert kort. För ögonblicket går det icke illa; Lehmann, som blifvit gjord till chef för den danska centern (Monrad är till följd af ett benbrott hindrad att deltaga i denna sessions förhandlingar), tyckes ännu i sjelfva verket draga med sig hela den danska styrkan och dermed alldeles öfverväldiga den tyska ridderskapliga rabulismen; men huru länge? Detta hänger på ett hår. Som jag redan ofvanför yttrat, hafva de saker, hvilka hittills stått på dagordningen till största delen varit af mindre betydenhet, och den väntade oppositionen från holsteinska sidan har också, väl mycket på grund häraf, hittills inskränkt sig mera till gnabb än verklig kraftyttring. Det är till dato egentligen blott frågan om 5 i helstatsförfattningen, som kan anses hafva varit mera kapital, och grefve Scheel-Plessen och hans kolleger hafva ocrså här varit dugtigast. Saken vänder sig egentligen derom, att, som ni erinrar er, prins Ferdinand i sin tid gjorde ett surt ansigte emot berörde författning på grund af att enligt 5 5 tronföljaren, förrän han tillträder tronen, borde aflägga ed på författningen. Denna bestämmelse ansågs af prinsen som ett förnärmande af hans arfsrätt, enligt hvilken han borde med Guds nåde vara konung i samma ögonblick företrädaren ej mera funnes till; ett suspenderande af denna rätt, om ock blott för några timmar intill dess hans konunpaförsäkran hunnit afläggas, vore ett ingrepp i jura majestatis o. s. v. För att nu i detta afseende lugna prins Ferdinand, har man funnit lämpligt föreslå det tillägg till nämde S, att så framt eden är af tronföljaren på förhand lemnad i geheimestatsrådets händer — hvartill Ferdinand är villig eller måhända redan fogat sig — förfaller förpligtelsen till en särski.d konungaförsäkran (prins Ferdinands andra skrupel rörande de ministersonferenser, hvilka, då konungen har förfall, träda i stället för geheimestatsrådskonseljerna och i hvilka det icke var stadgadt något om att tronföljaren äfven skulle ha säte, hr blifvit på ett enklare sätt undanröjd genom en kongl, resolution, som påbjuder att i nämde konferenser platser skola stå öppna vid tronens sida för de kungliga prinsårne). Diskussionen om detta tillägg är, som sagdt, den enda hvilken hittills erbjudit något större intresse. Å ena sidan har Tscherning med sin vanliga dialektiska behändighet och språksambhet varit framme för att röra upp i saken, och detinkast han gjort, nemligen att det dock är en skilnad mellan en ed, på förhand aflagd af en tronföljare, och en in casu aflagd af en tillträdande monark, har utan tvifvel så till vida sin riktighet, som det kommer väsentligen an på hur tronföljareeden är formulerad; å andra sidan har Scheel-Plessen hastat att utgjuta sig rörande de bekymmer, hvilka skulle blifvit väckta i Holstein genom det angrepp på den heliga erundsatsen: med Guds nåde, som innefattas i 5, och Reventlow-Jersbeck har till och med andragit på att hela denna måtte utgå ur författningen. Oaktadt dessa diverse obstakler och dessa de holsteinske grefvarnes modulationer på troneden, hemtade ur preussiska herrehuset, har frågan dock redan gått genom första och andra behandling, och tillägget blir förmodligen vid tredje läsningen antaget efter ministårens förslag och önskan. S. B. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin d. 8 Mars. Våra kamrar röna ännu samma brist på talang. I den förfiutna veckan hade man två ganska vigtiga plena, under hvilka man izandra kammaren förhandlade folkets heligaste rättigheter, alla medborgares lik i för lagen och den äfvenledes af författningen ranterade samvetsfriheten. Båda debatternas tyngd uppbars af hrr Wentzel och Reichensperger: den förre talade d. 5 Mars, den sednare både den 5 och den 6, och den sednare dagen med synnerlig framgång. Men det var allt. Herr Wentzel är president i öfverdomstolen i Ratibor och en framstående medlem af venstern, med omfattande juridiska kunskaper, sällsynt klarhet och skärpa i tanken och icke utan g som talare. Man säger att han icke är fientlig mot bordets nöjen och gerna tillbringar aftonen med liksinnade kolleger under glada samtal. Återkommen till sitt logis, finner han der en hög med tryckta och skritna saker, hvilka han genombläddrar och anförtror åt ett ovanligt minne att gömma de särskilda omständigheterna. Andra morgonen s han upp temligen sent och begifver sig utan vidare förberedelser til ren, stiger upp på tribunen, der har S icke fri från embonpoint, har ett slaxs patriarkaliskt utseende. Här utvecklar han sitt ämne med stort lugn, ofta med en ti!l vårdglöshet grän hkgiltighet. Icke testo mindre är effekten af denna matter of factmerlek omhulda, af fortfaran!e Det är inga lysande fraser, i 1 vältalighet. Men högern an tyngden af omständigheter och gonting att sätta emot detta fasta, ur ji åk. an tror sig me Få i kla hvita sidenklädningen. Crillon förebrådde