Aftonbladet – 18 mars 1856, sida 2

skön, och så fulländade konturer alt hän genast gaf sin beundran luft i ord. NIi tror mig således ändtligen kunna uppväcka kärlek utropade hon; välan, hvad skulle ni då säga om ni såge migl! Förmodligen hvad jag sade om nymferna, om madonnorna och om Susanna. Håll! mumlade venetianskan föraktligt, jemför mig icke med dessa fernissade ansigten. Alt det der är kallt, dödt och prentadt!... Jag må väl vara ännu skönare... 80 sjelf Och med en hastig rörelse afkastade hon masken... Orillon utstötte ett rop af beundran. Ännu aldrig hade någonting så skönt visat sig inför hans blickar, och han hade likväl sett romarinnor och polskor. Hon var aderton år. Under de svarta bågformiga ögonbrynen blixtrade tvenne stora ögon af obestämd färg. Hennes blick var brännande som ett glödgadt jern; då denna blick talade, förändrades hela det öfriga ansigtets uttryck; engeln blef erkeengel, hennes matta kinder färgades af en liflig rodnad, näsborrarne vidgades, läpparne fuktades och den haltöppnade munnen visade en perlrad värd nullioner; det var Aspasias hufvud på den trojanska Helenas kropp. Jag älskar erb utropade den förbländade och hänryckte fransmannen på knä. Och jag dålv svarade venetianskan och störtade i hans armar, De nedbrunna ljusen flämtade i kristallens första skimmer inistren. — Crillon n var ej längre d hans sra minuters opp återkom hon strålande af glädje och skönhet; en ny praktfull drägt hade efterträdt den en