Aftonbladet – 17 mars 1856, sida 3

L originalets fulla storlek. Det dubbla bäckenet består af en skönt formad kalk på ett tolfkantigt skänkfat, alltsammans kolossalt och af albaster; fatet bäres på ryggarne af tolf hvita marmorlejon i naturlig storlek, som stå med hufvudena vända utåt på en liten marmorhol!-. me, i en grund bassin med mosaikbotten. Golfvet rundtomkring bassinen är äfven marmormosaik och omkransas af blommande myrtenhäckar och provencerosor, som fylla hela gården med vällukt. Midt ur fontänens kalk uppskjuter en glindrande vattenplym, lika hög som hela konstverkets fasta del; dess utbredda sidofransar nedfalla åter i kalken. Rundtomkring kalkens bräddar nedhänga på jemna afstånd 48 lodräta vattenstrålar, som falla i skänkfatet, hvarpå kalkens fot står. Fatets kant fuktas icke, men emellan den och kalkens fot uppspringa i skönt formade bågar tolf vattenstrålar, gom kasta sig högt öfver fatkanten och utanför den nedstörta i bassinen emellan de tolf lejonhufvudena. De tolf hufvudena spruta äfven dit hvar sin stråle, midt emellan de tolf bågstrålarne som komma ofvanifrån. Hela denna eleganta sammanställning af vatten, albaster, marmor och mosaik bildar den mest fulländande harmoni; och bland alla de många och långt mera storartade vattenkonster, som man kan få se i verklighet eller bild, torde man väl knappast kunna upptäcka någon som är så skön. Och om man ifrån detta hviia och glindrande feeri ser sig omkring och ser bort öfver de doftande häckarne, så finner man sig omgifvenl. af ett måhända ännu skönare konstverk: en hög I arkad, ytterst enkelt täck till form, men höljd i guld, blått, rödt, grönt, orange och purpur, som sammangjuta sig i ett virkmönster af cirklar, linier, blommor och blad, utan en enda ofärgad prick — och i all denna brokighet utan ett spår till prål! — Den moriske arkitekten, genom religiösa åsigter vägrad bruket : af andra ornamenter än blomster och linier och beröfvad utvägen att lifva sina konstruktioner med menskliga figurer, har här fullständigt visat att han kunnat i trots af denna inskränkning åstadkomma någonting måhända ) ännu mera intagande, till och med under tvånget att äfven nödgas inblanda bokstafsskrift i ornamenterna. I vackra geometriska kombinationer och i färgprakt visa sig morerna här ouppnådda af hvarje annan konststil, antik eller modern. Kroklinierna svänga sig här behagfullare än några som visa sig på Parthenon eller på etruriska vaser. Beundransvärdast af allt är likväl den ingenstädes förfelade färgharmonien, oaktadt den ytterst djerfva färgvexlingen. Vid reproduktionen af Alhambra har man i England företagit sig att noggrannt mäta de ytor, som finnas anslagna åt olika färger, och kommit till den märkvärdiga upptäckten att dessa ytor förhålla sig fullkomligt som de tre hufvudfärgernas och de tre första blandningsfärgernas särskilda fält i färgspegeln, hvars verkliga färgfördelning utredts af Brewster och Field. Ytorna för guld, rödt och blått förhålla sig öfverallt noga som 3, 5 och 8; ytorna för orange, grönt och purpur noggrannt som 8, 11 och 13. Ursprungsfärgerna hafva blifvit anslagna åt de högre belägna arkitektoniska partierna och äro anbragta på ornamenter af stuck; de blandade färgerna visa sig på de lägre byggnadsdelarne och äro egentligen använga för mosaik. Upphöjda föremål äro bjert röda, bottnarne mellan dessa äro ultramarinblå; de mest utskjutande punkterna blänka af poleradt guld. Genom färgytornas förhållanden och valet af plats för olika färger, uppkommer den obeskrifliga sammansmältningen af färgskimret. hvilken icke liknar någonting annat som man i den vägen kan få se. Under dessa intagande broderimönsters daning leddes de spanska morerna sannolikt af ett medfödt färgsinne; men man kan möjligen äfven tänka sig att deras bekanta matematiska och fysiska insigter erbjödo dem cen vetenskaplig vägvisning vid första utkastet. Huru de lyckats har Frankrikes nuvarande kejsarinna måhända bedömt mest träffande, med ett enda ord, då hon vid anblicken af kristallpalatsets Alhambra förklarade det för den vackraste boudoir hon någonsin sett. Det åt Lejongården öppna audiensrummet, eller Rättvisans sal som det kallas, och som har ett äfven dekoreradt tak, visar sig i en annan stil, något allvarsammare, men icke mindre mästerlig; och ännu en annan stil utmärker Abencerragernas sal. I ett fjerde rum, som egentligen är ett arbetsrum, dit endast den studerande konstnärn bör gå in, har man samlat alla de på originalerna tagna aftrycken. Af dessa finner man så mycket vara begagnadt, som kunnat återställas i sitt ursprungliga sammanhang ; men mycket flera ornamenter träffas ibland afgjutningarne, hvilkas fordna bestämmelse icke kunnat utrönas. Medan jag granskade dessa urbilder, befolkades de förut ensliga rummen utanföre af en liten grupp, likasom beställd dit för att göra Alhambra fullständigt; den bestod af tre österländningar, sådane som man ofta numera ser i London och Paris. Den ene var rikt klädd i en hvit alpakaburnus och bar på sin turban en ägrett fästad med ett juvelsmycke ; de två andra, i mer anspråkslösa kostymer, tycktes vara hans tjenare. Alla tre voro helt unga min, med svarta ögon och svart krusigt hår. På ett språk, hvaraf jag aldrig hört ett ljud förut, företog sig den förstnämnde att för de två andra förklara de arabiska inskrifterna kring väggarne och fontänen. Detföreföll mig intressant att betrakta detta lefvande och så väl afpassade staffage till den moriska praktbyggnaden; men framställningens enhet blef efter några minuter oväntadt störd genom ankomsten af en engelsk betjent i galalivrå, som med hatten i hand vördnadsfullt nalkades herrn i den hvita burnusen och sade: Allt är i ordning, sir! — Gå förut; jag kommer — svarade österländningen på god engelska och med en knappt märkbar brytning. Dermed gingo alla fyra sin väg; betjenten FO SE a VR Fr a a Tan scn d