Aftonbladet – 17 mars 1856, sida 3

AK MINNEN FRÅN KRISTALLPALATSET vi SYDENHAM. AF SEBASTIAN BORGHOLM. (I UTDRAG, AF GEORG SCHEUTZ.) Ö. Assyriska gården. Det är den största bland alla: den håller 60 alnar i längd och 45 i bredd och dess albasterväggar höja sig 20 alnar öfver mosaikgolfvet. Den är anlagd under Layards egen tillsyn och sammansatt af omedelbara afgjutningar efter de i Mesopotamien uppgräfda fornlemningarne, hvilkas afbilder ha blifvit målade med samma färger, som urbildernas delvis oskadade målning antydt. Inbillningen anslås på ett ett högst eget sätt af kontrasten emellan dessa bilders och bildtaflors friska och bjerta yttre och tiden för deras första tillkomst, som måste sökas för omkring trettiofem århundraden tillbaka. Man inkommer först på en öppen gård, som genom en tio alnar hög mur är skild ifrån ett inre rum, nära dubbelt så högt som muren och öppet utåt ofvanom den; rumme:s tak uppbäres åt gårdsidan af smärta och vackert formade pelare, som hafva murens arkitraf till fotställning. Två portar leda in genom muren, men bevakas af två menskliga och åtta fantastiska kolosser. De menskliga skola föreställa Nimrod sjelf. Hvar och en är en jätte med långt kolsvart skägg och här och endast beklädd med ett hvitt förskinn, som är knutet om halsen och räcker ned på halfva låret. Emellan den krökta venstra armen och kroppen håller han ett lejon och klämmer det så hårdt intill sig, att det synbarligen håller på att i dödsryckningar uppgifva andan. I högra handen håller han helt vårdslöst ett besynnerligt kastvapen, liknande en enbladig propeller; på andra ställen i kristallpalatset ser man samma vapen i Australiernas, Sydafrikanarnes och Centralafrikanarnes händer, och får veta att det hos dem kallas bomerang, hungamungas och ,trombasch samt skall vara säkert träffande och kunna kastas i kroklinier eller rakt fram, efter kastarens behag, — De åtta fantastiska kolosserna äro ett slags mesopotamiska sfinxer; men icke liggande, som de egyptiska, utan stående och sammansatta af örnbevingade oxkroppar, som bära karlhufvuden med långa svarta och sorgfälligt i låckar lagda skägg. På hufvudena sitta höga tiarer. Deras så väl som Nimrods profiler äro ganska vackra, af en ädel kaukasisk typ, helt olik de egyptiska och nubiska negerdragen. Träder man in genom portarne på den rikt smyckade muren, så befinner man sig i en assyrisk sjelfherrskares tronsal, femtio alnar lång, tjugofyra alnar bred och nitton alnar hög. Dess albasterväggar äro öfverallt sirade med bjert färglagda bildtaflor och med spikskrift så väl ofvanom dessa, som långsåt de smakfullt formade och rikt prydda taklisterna. Man behöfver icke vara orientalist, för att erfara ett djupt intryck af all denna österländska prakt eller för att med intresse beskåda dessa bilder, öfverallt lifvade af stridens, jagtens eller segerjublets ifver. Än ser man en eröfrare, som i en triumfvagn af nära forngrekisk form uppvaktas af paraplyhällande skägglösa hofmän, än är det en hop krigsfolk, som med pil och båge kämpa från en skans på hjul, snarlik någon af vår tids ångvagnar. På jagtstyckena är det eftersatta vildbrådet än lejon, än vilda uroxar, än menniskor af annan stam. — Palatset, som Layard upptäckt, har enligt inskrifterna varit Sanheribs; den dyrbara tronen, som han funnit der. och noggrannt låtit här till form och färger efterbilda, var ettearf efter Sardanapal. Medan jag betraktade denna uråldriga men i ungdomlig glans återuppståndna herrskareprakt ifrån österlandet, helt allena som jag trodde, hörde jag någon yttra på ett litet afstånd bakom mig: Se dit upp min dotter! Der, på albastermuren under den gyllne taklisten, kunde just vara en passande plats, för det på den hvita väggen tecknade förfärliga Mene mene thekel upharsin! hvaröfver Belzazar blef så förskräckt och som Daniel tolkade för honom ). Du kan föreställa dig att den fräcke tyrannen just i en sådan praktsal som denna höll det vilda dryckesgillet med sina förtrogna, under det att hans prålande krigshöfvidsmän och hofslafvar svärmade i rus derutanföre på andra sidan muren. Straffet följde varningen, som du vet; och om salen här var äldre — var Sanheribs — och om denna präktiga stol var den ännu äldre Sardanapals, så gick det dem icke bättre. Men Belzazar hade låtit varnageln af deras dom gå fruktlöst förbi sin själ. Och hvad kunde man väl också vänta af dessa hedningar, när all deras högsta lust