Aftonbladet – 15 mars 1856, sida 3

LITTERATUR. La Scandinavie, ses craintes et ses esperances. Par G. Lallerstedt. Paris 1856. TI. Vi hafva redan genom anförandet af några utdrag ur slutet af denna skrift gifvit ett begrepp om det mål, hvartill författaren syftar och som synes utgöra sjelfva grundtanken i hela arbetet, nemligen angelägenheten af Skandinaviens betryggande för framtiden emot Ryssands inkräktningart. Vi skola nu, efter att afva tagit en fullständigare kännedom af boken i dess helhet, anföra några ytterligare utdrag derur och derigenom tillika både gifva äsaren en föreställning om bokens innehållsrikhet och äfven sätta allmänheten i tillfälle att bedöma författarens ståndpunkt i afseende på uppfattningen af Sverges och Norges ställning till Ryssland och af den politik, som bestämt våra förhållanden till denna makt så dana de hittills varit. Vi förbigå den skildring af Rysslands insräktningar i norska Finmarken, hvarmed aryctet börjar, emedan det vigtigaste deraf redan i början af detta år blifvit meddeladt i Aftonbladet såväl som i ett par franska tidningar och då redan föranledt en diskussion, som kan anses hafva tillräckligt fästat uppmärksamheten på detta ämne. Uti det tredje kapitlet, som har till öfverskrift: Missförstånd mellan Sverge och Frankrike -— Gustaf IV Adolf och Napoleon,, erinrar förf., huru det i äldre tider alltid varit Sverges politik att stödja sig på alliansen med Frankrike, likasom det varit Frankrikes att söka förbund med Sverge. Det var ända till detta århundrade, säger han, en helig samvetspligt för Sverge att öfverallt och alltid bekämpa Ryssland; och ett förbund med Ryssland skulle förefallit som någonting vidunderligt, som någonting likbetydande med ett förbund med afgrunden. Och han frågar: Hvad är då anledningen att Sverge lemnat sina gamla nationaltraditioner? Huru kommer det till att Sverge sedan mer än femtio år skilt sig från Frankrike för att kasta sig i armarne på sin sekelgamla fiende, för att besmitta sig med ett onaturligt förbund? Sägom det helt högt: nationen har ingen del i dessa transaktioner. Hon har beständigt sörjt deröfver, och hon har på denna allians förlorat tillräckligt mycket för att man skall finna denna hennes klagan rättmätig. Det är rent dynastiska intressen som förorsakat allt detta onda. Gustaf IV Adolf, en konung af gamla stammen, ansåg sig kallad att försvara konungarnes gamla sak mot franska revolutionen; Karl Johan, konung af nyare dato, ville genom eftergifter skaffa sig förlåtelse för sitt revolutionära ursprung; och begge två, ehuru utgångna från motsatta synpunkter, ha följt en antinationel politik, drifna, den ene af vansinniga, men oegennyttiga passioner, den andre af äregiriga och personliga beräkningar. I följd af detta dubbla inflytande anser förf. Sverges politi ka historia under de sista femtio åren endast hafva varit en följd af missförstånd. Nationen har blifvit dragen ur sin väg, fastkedjad vid en allians som hon afskydde, kämpande mot ett folk zom hon aktade och förlorande ännu mer på sina allianser än på sina strider. Författaren inlåter sig derpå i en utförlig berättelse om den första pericden af dess: ratt tratt,