Aftonbladet – 15 mars 1856, sida 3

sköna natthimlen än af fruktan att förråda den djupa rörelse som lät hennes barm våldsamt häfva sig under sidenet och spetsarne. Crillon begagnade som en äkta fransman detta ypperliga tillfälle för att noga betrakta sin följeslagarinna. Hon var stor och bar sitt hufvud, med den höghet som i så hög grad utmärker venetianskorna att man skulle kunna tro dem af naturen bestämda till drottningar. Denna kunde till och med i Venedig gälla för en drottning. Under ett guldbroderadt nät, hvars tunga fransar nedföllo på den okändas axlar, såg chevalieren de tjocka flätorna af hennes mörka hår; hennes hållning var en furstinnas, och den fotsida klädningen syntes omsluta en gestalt, fullt värdig antikens Cleopatra. Men var denna qvinna skön?... var hon ung? ... hvarföre denna sällsamma ide att stumt sitta i hans gondol? Hvarföre så stor återhållsamhet förenad med så mycken frihet? De lemnade la Giudecca; musikanternas gondol följde långsamt Fusinavägen, passerade derefter S:t Marianäset, trängde igenom Rio del Secchisundet, uppnådde Rio-SanAndrea och återvände derifrån till den stora kanalen. Under denna långa färd upphörde ej venetianskan att betrakta Crillon, hvilken efter flera misslyckade försök att förmå henne till ett samtal, verkligen började anse henne för stum. Han fattade åter hennes hand; denna gång drog fon den ej tillbaka, tvärtom, hon upplyfte med sina tio små handskbeklädda fingrar cheva ierens seniga hand, un:ersökte den noga, höjde den mot lampan och började derefter oroligt kringvrida en liten ring som hon upptäckt på hans ena finger. Denna ring syntes hos henne uppväcka de mest stridiga känslor. De små fingrarnes häftiga rörelser och krampaktiga vrid:ingar bevisade tydligt att detta så enkla smycke i hög