Aftonbladet – 15 mars 1856, sida 3

missförstånd, börjande med Gustaf Adolfs öfj vertagande af regeringen midt under den storm, som den franska revolutionen hade uppväckt i Buropa, och slutande med Finlands förlust såsom följd af Gustaf Adolfs halsstarrighet emot Napoleon och af det oerhörda svek, hvarmed den ryske Alexander förrådde sin svåger och som historien skall stämpla med en evinnerlig vanära öfver denne kejsares minne. Denna skildring, såväl som det nästföljande kapitlet om Sverges försök att åter närma sig Frankrike, ifrån det misslyckade försöket att vinna en Napoleonisk prinsessa till gemål åt den nyvalde kronprinsen Karl August till och . med valet af en bland Napoleons marskalkar I till tronföljare efter den förre, äfvensom om I sättet huru detta sednare val tillgick, innehåller väl just ingenting som icke är förut ij Sverge bekant, men skall otvifvelaktigt i Frankrike och i utlandet öfverhufvud ådraga sig; stor up opmärksamhet. I Detsamma är i ännu högre grad förhållandet med de derpå följande femte och sjette kapitlena, som med lifliga färger skildra den andra perioden af missförståndet med Frankrike eller de nya missförhållanden som uppkommo ; emellan Sverge och detta land i följd af den alska ställning, som Karl Johan så oväntadt intog. i förhållande å enagssidan till Napoleon och å andra sidan till den ryske czaren. Vi! anföra början af de betraktelser, hvarmed förf. i inleder denna del af sin skildring: Vi datera Karl Johans regering från hans ankomst till Stockholm, emedan han från detta ögonblick blef verklig konung, då Karl XII, såsom hin förutsett, deraf endast bibehöll namnet. Ansvaret för alla de följande händelserna tillhör således i sjelfva; verket kronprinsen, och detta ansvar är tillräckligt tungt för att man ej bör kasta ess börda på den som ej förtjenar det. I Franska skriftställare hafva förebrått Bernadotte ; att han u poffrat Frankrikes intressen för Sverges. Om denna förebråelse vore grundad, skulle Sv -:rge deri se ett loford. Ty då man mottager en kror ur en nations händer, förbin!er man sig o-terkalleligen till dess tjenst; man bör identifiera sig med henne och ej hafva något annat fädernesland. Detta var också Sverges mening då det anförtrodde sina Aden åt prinsen af Ponte Corvo, och om Sverges intressen varit i strid med Frankrikes, egde denne prins ej att tveka i valet mellan gamla minnen och ett nytt fädernesland, som blifvit hans enda . fäådernesland. Fransmännens anklagelse förfaller således af sig sjelf, emedan svenska kronprinsen ej bör bedömas ur fransk synpunkt; men hvad som gör arik:agelsen dubbelt oriktig, ehuru på samma gång långt svårare, är att han uppoffrade Sverges intressen ej mindre än Frankrikes. Hade han varit; mer sven k än fransman, hade det tillkommit oss att försvara hans minne. Men vi nödgas erkänna det, och vi hafva af denna anledning så mycket större rätt att vara stränga, Karl Johan visade sig hvarken vara ssensk eller fransman. För att rättfärdiga denna svåra anklagel e, skall ett blott uppräknande af fakta, data för data, utan alla kommeniarier och utan alla ordprydnader, vara tillräckligt. Några al: männa betraktelser skola vara nog för att visa att Karl Johan ej förstod att uppfatta den politik som Sverges ställning fordrade. Alltsedan den sorgliga freden i Fredrikshamn var hvarje svenskt hjerta intaget af blott en enda tanke: Finlands återeröfring. Och det var ej blott en tanke af svärmeriet eller egenkärl ken; det var för alla en politisk nödvändighet, nästan ett lifsvilkor. För att rätt inse huru väl de bedömde ställningen, behöfver man endast läsa följande bref från Napoleon til Alexander, dateradt den 28 Febr. 1811: Jag gaf mitt samtycke till, att ers majestät fick behålla Finland, som utgör tredjedelen af Sverge och som för ers majestät är en så vigtig provins, att det, scdan Ryssland införlifvat det med sig, ej mer ges något Sverge, då Stockholm ligger inom skotthåll för Rysslands förposter. Detta Napoleons bref innehöll utan tvifvel en svår anklagelse mot honom sjelf, . då han gjort hvad på honom ankommit ait öfverlemna Östersjön åt Ryssland; men det innehöll äfven alla svenskars innersta tanke: utan Fi land fanns för dem intet Sverge mer. Det var den allmänna : öfvertygelsen cj blott hos statsmännen, utan hos ! : 4 hela nationen; och då hon killade en fransk härförare att intaga tronen, jemte hvilken hon väntade ett förbund med Frankrike, borde i hennes ögon följden, den mest glänsande fördelen af denna allians folken emellan, blifva Finlands återeröfring. Det vore öfverflödigt att för svenska läsare ånyo erinra, huru dessa förhoppningar blefvo svikna, eller åter upprepa berättelsen om de sorgliga underhandlingar och förbindelser med Sverges arfhende i det yttre samt stämplingar mot den nyförvärtvade svenska friheten i detinre, hviika man blifvit van att hos oss sammanfatta under Lenämningen af 1812 års politik, och hvaraf förf. i det följande gifver en liflig. men sammanträngd skildring. Det hufvudsakliga häraf är allmänt bekant genom Schinkell Bergmans Minnen, hvilka förf. äfven till en ! viss grad synes härvid, likasom vid den för; utnämda berättelsen om Bernadottes val tilll! tronföljare, hafva begagvat. Ett och annat ställe synes likväl röja, att han äfven haft tillgång till depescher uti franska utrikes-ministerens arkiv. Såsom bekant är, daterar sig den politik, som mindre egentligt fått namn af året 1812, emedan den vid mötet i Abo när.de är blef på ett mera högtidligt och för hela verlden åskådligt sätt beseglad, redan ifrån Karl Johans första ankomst till Sverge och isynnerhet ifrån Czernicheffs besök i Stockholm på hans resa från Paris till Petersburg i December 1810. Det var om den konferens, som då egde rum emellan Karl Johan och denne Alexanders förtrogne — hvilken tillika hade förstått att i bög grad i äfven tillvinna sig Napoleons förtroende, hvilket han förrådde — som redan Karl Johans officiöse historieskrifvare Touchard-Lafosse hade fatt tillstånd berätta, att man inom en timma hade förstått hvarandra och att kejsar Alexander itta dagar derefter visste hvad han hade att hålla sig till. Det var ock om samma konferens, som Czernischeff, hemkommen till Petersburg, uti sin rspport till czaren säges hafva skrifvit dessa för hvarje svenskt sinne uj prörande ord: Kronprinsen tillhör oss; han har förbundit sig med hand, handske, ord !! och lofven. r Det är nogsamt bekant, huruledes en förLÅ