Aftonbladet – 15 mars 1856, sida 3

grad besvärade och oroade henne. Sedan hon en lång stuni på alla möjliga sidor omvändt och betraktat det, släppte hon långsamt chevalerens band, sänkte hufvudet mot bröstet och försökte ej en gång att döja den djupa nedslagenhet som efterträdt hennes feberaktiga utbrott. Chevalieren försökte förgäfves bryta hennes ihärdiga tystnad. Klockan slog ett i S:t Jobskyrkan. Den okända slog med sin solfjäder trenne lätta slag mot gondolens lilla fönster, och henne; roddare spärrade då med ett enda årtag vägen för Crillons gondolierer; derefter höll han med sin gondol på högra sidan om fransmannens båt, hvarifrån han ödmjukt afvaktade sin herrskarinnas ankomst. Den okända reste sig, helsade chevalieren med en behaglig åtbörd, satte sin förtjusande fot på gondolkanten och hoppade sedan lätt som en sylfid ned i sin egen båt, hvarest hon försvann, utan att Crillon, hvilken försökte qvarhålla henne, lyckades få tag i någonting annat än gondolierens kalla åror. Chevalierens roddare afvaktade orörliga hans vidare order, och han skulle just befalla dem att -kynda efter den okändas lilla farkost, då musikanternas båt plötsligen intog kanalens tvärsida, hvarigenom de för några ögonblick måste qvardröja på samma plats, men under dessa minuter hade den okända och hennes. gondol på en gång spårlöst försvunnit. i Crillons missnöje blef stort och synbart, och I han fordrade af sina roddare en förklaring öfver hela denna besynnerliga händelse, men dessa svarade med den naturligaste min i verlden, att de följt konsertbåten emedan så brukas i Venedig, och då den franske seigneuren ej heller gifvit dem några motsatta order trodde de sig ha handlat rätt. Ivad den okända och hennes gondol beträffade, så påstodo de sig hvarken känna den ena eller den andra. Den maskerade rodda-l