Aftonbladet – 15 mars 1856, sida 3

trolig brefvexling emellan Karl Johan och Alexander vid samma tillfälle inleddes, och allmänheten har redan haft tillfälle att bland i de handlingar, som hr Bergman offentliggjort ur de Schinkelska samlingarne, läsa ett och annat af de förtroliga bref, som dervid vexlades. Bekant är ock, att den nära förbinI delse, som Karl Johan allt ifrån den tiden bade mgått med den ryske kejsaren, och som till och med redan hade ledt till afslutandet af en formlig traktat med Ryssland, ratificerad i Petersburg den 27 Mars 1812, innan ännu riksdagen, omkring 3 veckor derefter I sammanträdde i Örebro, bevarades så hemlig, att riksdagsmännen icke derom erhöllo den I ringaste kännedom. Mindre bekant är, att icke lens de då i Stockholm varande främmande dij plomaterna, med undantag naturligtvis af Suchtelen, derom hade ringaste aning, att döma jaf de underrättelser, som hr Lallerstedt medI delar om innehållet af deras depescher till I till sina hof vid denna tid. Sålunda skref Frankrikes diplomatiske agent, de Cabre, ännu i en depesch af den 21 April, att Suchtelen ännu ej lyckats att draga Sverge I öfver på Rysslands sida! Den 24 Mars hade I Neipperg skrifvit till Wien, att kronprinsen ej I ville underhandla med Ryssland. Preussens I minister, Tarrach, var ej bättre underrättad. II en till sitt hof ställd depesch, daterad den 12 Maj, sade han att ingenting ännu vore afI slutadt mot Frankrike. Man ser häraf, att huru som helst historien in må bedöma Karl Johan såsom svensk sronprins och konung, hans talanger såsom en stor diplomat, efter det begrepp man vanligen fäster vid de härtill företrädesvis erfor derliga egenskaperna, åtminstone äro obestridI liga. Etter några korta underrättelser om riksI dagen i Örebro, meddelas en utförligare beättelse om det omedelbart efter riksdagens slut i Augusti hållna mötet i Åbo samt dervid plägade underhandlingar. Detta ämne har på den sednare tiden blifvit så ofta behandladt inför allmänheten, att vi här inskränka oss till anförande af en enda dermed sammanhängande omständighet, som af förf. väl endast i förbigående vidröres, men som är af stor vigt att icke förbise vid bedömandet af 1812 års politik. Såsom bekant är, antaga försvararne af denna politik, att Sverge vid nämnde tidpunkt omöjligen hade kunnat återvinna Finland annorlunda än genom Rysslands bekrigande i förbund med Napoleon; men ett sådant krig, säga de, hade för Sverge blifvit omöjligt att med framgång utföra, emedan vi då äfven hade fått England till fiende. Vi vilja icke här inlåta oss på denna senare fråga, men erinra i afseende på det förra antagandet, hvad äfven ofta förut blifvit anmärkt, att Sverges neutralitet vid den tidpunkten var af så stor vigt och afgörande för Alexander, att han efter all sannolikhet hade funnit sig nödsakad att såsom pris derför, utan svärdslag, återbära sitt rof, om blott ett yrkande derpå från Karl Johans sida just då hade blifvit framställdt med erforderligt eftertryck. Detta påstående bestrides väl å andra sidan. Men detär dock ett historiskt faktum, kändt af många ännu lefvande personer både i Finland och Sverge, att Alexander före afresan till Abo hade gifvit Gustaf Mauritz Armfelt, som då ännu stod högre än någonsin i hans gunst, förtroende af sitt beslut att i värsta fallet till och med afträda Finland för att få säkerhet mot anfall rån den svenska sidan; att Armfelt, som beärt tillstånd att få följa med i kejsarens svite till Åbo, men fått afslag på denna begäran, icke desto mindre olofligen, genom natt och dag reste dit just i den afsigten att gifva den svenske kronprinsen del af denna vigtiga underrättelse och att sporra honom till stegrande af Sverges fordringar så långt, som han visste kejsaren vara färdig att i nödfall gifva efter; men att Armfelt icke lyckades att vid sin ankomst till Åbo få tala enskilt med Karl Joban förr, än då det redan var — för sent. Uti de Schinkelska Minnena har visserligen senast ett försök blifvit gjordt att bestrida äfven dessa uppgifter, men detta bestridande utgör ingen vederläggning. Man läser nu härom i hr Lallerstedts bok följande. Vi fästa läsarens uppmärksamhet på slutorden, som vi hafva anledning tro, att författaren icke nedskrifvit, utan att vara fullkomligt viss på sin sak. . Alla fördelarne af konferensen i Åbo tillföllo czaren. Karl Johan erhöll ingenting annat än löften. Men Alexander vann i förbundet med Sverge ett omätligt resultat i rysslands farliga läge, utan att i utbyte behöfva göra det minsta offer. Till och med om Norge, som ej tillhörde honom, gaf han endast förhoppningar. Han vann dessutom en krigserfaren härförares råd och upplysningarne af en man, som kände hans fienders så väl starka som svaga sida. Han afreste från Abo med stärkt mod och energi, sedan han ditkommit nedslagen och tärd af oro. Ocks1 sparade han ej vid återkomsten till Petersburg på loford öfver kronprinsen af Sverge. Enkekejs nan sade med anledning häraf: Han har blifvit intagen af en ordentlig entusiasm för Bernadotte, men den skall ej vara i fjorton dagar., Hvad medförde kronprinsen tillbaka till Sverge? Visste han det sjelf? Ett fördrag utan garantier, ett säkert krig, en oviss framtid. Men hvad som var tydligt för alla var, att han ej förde Finland med sig tillbaka. Och likväl skulle det vara lätt att bevisa, att det erdast berott af honom sjelf att framlägga sina villkor. Armfelt, som, ehuru öfverlöpare, bibehöll känslor af tillgifvenhet för Sverge, visste att ezaren, om han hårdt ansattes skulle afstå Finland, och han hade kommit till Åbo för att derom underrätta Karl Johan; men då han fritt kunde meddela sig med honom, hade förbindelserna redan blifvit gifna. Detta faktum har blifvit bestridt; men ovederläggliga dokumenter, som äro ämnade att offertliggöras, skola undanrödja hvarje tvifvel härom.