Aftonbladet – 15 mars 1856, sida 3

ren hade tillsagt dem att stanna, hvilket de gjort emedan så brukas. Damen hade gått in i kajutan, utan att de engång vågat betrakta henne, hvilket anses för opassande. Slutligen menade dessa hederliga menniskor att det som händt chevalieren varit någonting ganska vanligt; likväl, tillade de, händer det oftare ait kavaljeren mt:äder i damens gondol. Crillon måste nöja sig med dessa föga nöjaktiga förklaringar, ty alla hans försök att af gondoliererna erhålla någon spaning på den okändas namn och stånd misslyckades helt och hållet. Hon var maskerad, svarade de undvikande. Öfverlemnad åt sina egna tankar och olika gissningar anlände han slutligen till palatset Foscari, hvarest Henrik LII redan i flera timmar lugnt sofvit. Han lade sig äfven i den präktiga sängen, som den venetianska gästfriheten för honom utvalt; men sömnen tvekade att infinna sig vid hans läger, ehuru han oupphörligt för sig sjelf upprepade att dylika äfventyr hörde till det vanliga i Venedig. Han menade äfven att händelsen ingalunda utfallit på ett för honom smickrande sätt; ty troligtvis hade damen, som så mycket betraktat honom, funnit honom mindre i sin smak än hon förut förmodat, och han försökte slutligen jaga bort alla dessa störande tankar med följande dilemma: Antingen var hela äfventyret en hvardaglighet och då bör jag ej tänka derpå, eller också har jag lidit ett nederlag, i hvilket fall det är bäst att för alltid glömma hela affären. Han insomnade ändtligen, vaggad till sömns af de döende ljuden från den utanför palatset gungande musikbåten; ty artigare än den okända, hade denna gondol följt honom till hans boning och under hans fönster uppstämt sina ljufvaste symfonier. (Forts.)