Aftonbladet – 15 mars 1856, sida 3

ett andetag som kunde bevisa honom att denna qvinna verkligen fanns der, och att hela denna uppenbarelse ej var ett gyckelspel af hans upphetsade fantasi. Då han öppnade munnen för att tala, förde den maskerade damen sitt handskbeklädda finger till sina läppar; Crillon lydde denna stumma befallning, och den fullkomligaste tystnad fortfor att herrska omkring dem. Då lät hon sin hand åter glida åt sidan och försjönk i sin förra orörlighet. Men vil det matta skenet af den rosenfärgade lampan såg Crillon tvenne eldpaljetter blixtra uti maskens hål. Den okända betraktade honom, hela hennes själ låg i denna blick; hon betraktade honom oafvändt och utan tvekan, liksom dessa bakom ett svar: moln dolda stjernor, hvilka oupphörligt och nyfiket skåda ned på jorden. Gondolerna framsköto med beräknad långsamhet, för att beständigt kunna följa konsertbåtens nyckfulla slingringar på den klara vattenspegeln. Musiken blef allt ljufvare, allt mera drömmande; ännu aldrig hade en skönare natt sväfvat öfver Venedigs kanaler. Floden steg utan vrede och böjde helt smäktande ned det mjuka och välluktande gräset som kantade lagunens brädd. Alla himlahvalfvets myriader stjernor tindrade, likt klara diamanter, fram mellan de ljusa skyarne. En dylik natt, en sådan himmel, och till och med den stränge Josefs bronshjerta skulle ha smält för kärlekens eld. Crillon vågade nu i sin tur betrakta den okända; hennes blick mötte lugnt hans; han försökte fatta den hand hvilken några minuter förut så strängt anbefallt honom tystnad, men han lyckades cj, den upprepade endast åter samma högtidliga och kalla ätbörd. Vid det utrop af förvån ng och sorg, som Crillon härvid utstötte, vände den okända sig cmot kajutans öppning, mindre af beundran för den