Aftonbladet – 14 mars 1856, sida 3

och drottningen, jemte nästan hela den öfriga mawenen, ända till 1812 voro af en motsatt tanka mot Carl Johans, om det politiska system som borde följas. Det torde då med skäl kunna frågas: Är det tänkbart, är det ens möjligt, att alla desse män, bland hvilka funnos så många icke mindre skarpsinnige än fosterländskt sinnade, kunde vara rent af förblindade och Carl Johan ensam, som nyss hade kommit hit, i motsats till dem alla se klart in i framtiden i frågan om riktigheten och tryggheten för Sverge af 1812 års system? Hvad har den mellanliggande tiden haft att svara derpå, och utseendet af Rysslands makt nyss innan det nuvarande kriget utbröt? Och angående möjligheten eller icke, att i förbund med Napoleon återtaga Finland; är det tänkbart, måtte med full rätt kunna frågas, att alla de ifrågavarande personerna skulle studsat vid tanken på att göra gemensam sak med Ryssland mot Napoleon, och deremot med en sådan envishet, som i boken omtalas; hållit sig fast vid förhoppningen om Finlands återtagande, i fäll detta verkligen varit så ogörligt eller ens så vanskligt och blottadt på utsigter till framgång, som det kan vara lätt nog att nu några oeh 40 år efteråt låta påskina? Det har redan här ofvan blifvit erinradt att Carl Johan, vid sitt samtal med general Skjöldebrand på Drottningholm år 1811, på dennes invändningar emot det ryska allianssystemet, icke såsom något motskäl framhöll svårigheterna eller äfventyret för Sverge, att inlåta sig på en kamp emot Ryssland. Är det väl troligt, att Carl Johan skulle underlåtit att begagna äfven detta argument, om han, med sitt tillfälle att med egna ögon bedömma ställningen sådan den då var, hade ansett detsamma ega en öfvervägande betydenhet i vågskålen? Är det sannolikt, att fördelen af ett sådant vapen, om det kunnat användas, hade blifvit af en i dialektiken så hemmastadd person lemnad å sido i en meningsstrid, hvari han visade sig så ytterst intresserad, för att blott hålla sig vid det alltid på en mera obestämd grundval uppställda, och mot de allmänna sympatierna helt oeh hållet stridande försvaret för sjelfva systemet i och för sig eller så-om en rättmätigare politisk tanka? Må hvar och en sjelf öfverväga, om härpå kan gifvas mer än ett svar. Men icke nog med att i hela det ifrågavarande arbetet, till så hufvudsaklig del egnadt att afhandla och upphöja 1812 års politik, intet enda ställe förekommer, hvarest Finlands återtagande i förbund med Napoleon är framstäldt såsom en omöjlighet att åstadkomma. Der finnas till och med yttranden som hafva en motsatt syftning, och många fakta ådagalägga, att så väl Carl Johan sjelf som kejsar Alexander, och dessutom många andra: betydande personer positift ansett ett sådant företag derjemte ganska verkställbart. Om läsaren ej tröttnår, skola vi tillåta oss sammanföra några särskilda ställen i samma arbete, som sätta äfven detta utomni allt tvifvel. Sidan 133 säges, rörande instruktionerna till grefve Löwenhjelm i Petersburg, att han sborde yrka på ett strängt iakttagande af de grunder, hvilka han redan delgifvit ryska kabinettet,, en fordran, som vstödde sig-på det riktiga antagandet, att Rysslands patällning var för ögonblicket sådan, att det antingen Pmåste underskrifva snart sagdt hvilka vilkor Sverge föreskref, eller också uppgifva heppet att kämpa emot a Napoleonm.v Mindre underligt vid sådant förhållan le, att det väckte stor förvåning bland hofvet, när kronprinsen sedermera, i en för Ryssland ännu mera kritisk period, hemkom från mötet i Åbo, utan att hafva satt i fråga att försäkra oss om Finlands återfående ens såsom underpant, för att ej göra kejsar Alexander ledsen. Sidan 139 förekommer att som Napoleon, innan shan öppnade fälttåget mot Ryssland, försäkrat sig som de tvenne makter, som uppträdde fientligt på hans båda flyglar, och hvaraf Sverge var den ena, ;så lärer ingen statsman eller krigare med någon kunskap om lokal oeh förhållanden våga påstå, att ezaren kunnat inlåta sig uti den förfärliga strid, som var nära att öppnas på Niemen,-särdeles om shan hade blifvit tvungen att på samma gång betäcka Finland, hvarest en krigisk befolkning af en million menniskor endast torde afbidat anblicken af en svensk fana för att resa sig. Men Finland gränsade till St Petersburg, hvilken hufvudstad, jemte högra sflanken af ryska rikets ofantliga gränser, vore blottställda så framt de ej försvarades af 100,000 man. Lägg härtill alla de brännbara ämnen som förefunnos i Tarkiet, i Polen, ja, i sjelfea Ryssland, och hvilka endast behöfde några obetydliga antändningsgnistor för att uppblossa i full låga, och det blir begripligt, ast utan Carl Johans kraftiga och bestämda .uppträdande (1812 och 1813) hade troligen a!drig någon koalition emot Napoleon blifvit möjlig. Och vidare på samma sida står: Om Sverge då förenat sig med Frankrike emot Ryssland, så hade väl denna makt för tillfället kunnat förödmjukas och inänkaskt — — Uti denna från Carl Johans egna resonnemanger hemtade framställnivg, hvaraf andan dessutom återkommer på flera ställen, finnes ingenting som ger anledning till eller uttrycker någon misströstan derom, att svenska trupperna kunnat komma öfver till Finland. Ty detta måste ju vara förutsatt, om Ryssland skulle kunna både förödmjukas och inskränkas. Sidan 189 omförmales en proposition till 1812 årg Ständer om penningeanslag, hvilken hade nog mycken likhet med 1854 års proposition till Ständerna och erinrar om det bekanta uttrycket, att kunna lägga svärdet i hvilkendera vågskälen som helsts. Deri yttrades nemligen: Det är möjligt att Hans Majestät tvingas snart gripa till vapen, för att ,trygga rikets gränser och försäkra dess inbyggare ,mot våld och förtryck. Svenska krigsmakten måste då samlas på de punkter der faran hotar. Attfrågan om någon oöfverstiglig svårighet att kom ua till Finland då ännu icke tyckes hafva spelt någon betydligare rol i de allmänna samtalen öfver detta ämne, kan man se af ett bref från generaladjutanten Lage bring till kronprinsen (n:o 35 bland bilagorna till sjette delen), hvari Lagerbring utlåter sig, att kannstöparne i Stockholm helt och hållet förlorat koncepterna, och ieke kunna utgissa åt hvilken sida stormen skall bryta löst. De stanna i stum beundran (förundran?) öfver en politik som öfvergår deras förstånd.Af ett annat ställe i sjunde delen erfar man, att ännu var den ton, som herrskade i högqvarteret i Carlskrona, (der Carl Johan då vistades) minst sagdt ganska besynnerlig, och mai skulle nippeliger deraf kunnat blifvä rätt slug på, huruda vi gingo åstad att bekämpa Napoleon eller de förbundne, antnger vi skulle falla på Norge eller på Petersburg. Att ovissheten kunde vara så stor såväl 1812 som 1813 utgör i sin mån. ett talande bevis på, att föreställningen em omöjligheten af en landstigning i Vinland decke famns vid dem tider, åtminstone icke i någon hög grad. För öfrigt lemnar det tillstånd af okunnighet, hvari Carl Johan så linge försted att hålla hela nationen, och den menlöshet, hvarmed den ansvariga regeringen öfverlemnade dess välfärd handlöst i en nyss till landet anländ, för de fleste ännu nästan obekant främlings händer, ett lärorikt exempel på huru folks och staters öden ofta bero af slumpen, likasom Carl Johans taktik torde vara ett 2 fr Lå fd bland de märkvärdigaste prof som historien har atta uppvisa på förtäckt spel.s (Forts.) : honeunmmm————— nt ej si (Insändt.) Å4 Landsortsbladen underrätta, att uti flere af rikets större städer, bildat sig konstföreningar, i afsigt att väcka och utbreda ett lifligare intresse för skön konst.