Aftonbladet – 14 mars 1856, sida 3

eo oo PB oe MUMA ORVUPATDIMTATAR MIL te len, såsom innebärande tillräckliga auspicier för Napoleons förestående fall. Ty under ären 1810, 1811 och största delen sf 1812, -feller hela tiden, då Carl Johan var sysselsatt med uppgörelsen och genomförandet af planen att tillvägabringa koalitionen mot Napoleon, I hade denne fred med nästan hela Europa med undantag af England; och det var just för att tilltvinga sig freden äfven af sistnämde makt, som hsn ville genomföra kontinentalsystemet, hvilket gick ut på att utesluta Englands handel från alla kontinentens hamnar. Hurudana än de inre känslorna voro, så är det också viss, att år 1810,ja ännu vid fälttågets öppnande mot Ryssland år 1812, de kontinentala makterna icke blott voro fjettrade vid Napoleons segervagn, utan äfven läto sina armåer följa hans fanor; att Preussen icke synligt bröt med honom förr än i början af år 1813 och Sachsen, de smärre tyska staterna eller det så kallade Rhenförbundet och Österrike långt sednare; samt att, ännu vid tidpunkten af mötet i Åbo och ända till katastrofen i Moskwa, nästan ingen af furstarne tviflade om hans framgång.s Innan författaren upptager det hufvudargument, som från motsidan anföres, nemligen om svårigheten eller rent af omöjligheten för Sverge att genom fiendskap mot Ryssland göra England till sin fiende, gör han följande inledande anmärkning rörande den proportionsvis fördelaktiga ställning, i hvilken försvararne af 1812 års politik befinna sig: Med afseende på denna punkt bör det erkännas, att försvararne af 1812 års politik vid första påseendet hafva hela fördelen af hvad man kunde kalla den strategiska positionen öfver sina motståndare. Den uppgifoa svårigheten att komma med en arme öfver Östersjön, under äfventyret att anfallas af en engelsk flotta, är ett faktum som här genast erbjuder sig till biträde och icke kan omedelbart förnekas. Vederläggningen, eller en bevisning att dessa svårigheter kunnat kringgås eller öfvervinnas, måste erfordra en kombination af förutsättningar och en undersökning af diplomatiska förhållanden som icke ligga lika nära till hands, för att derpå bygga slutsatser, ändoek icke ledande till matematisk visshet. Motskälen måste hemtas ifrån en tid, redan tillräckligt aflägsen, att man icke mer kan ega i behåll från densamma alla de omständigheter, som verkade de då lefvande intrycken på sinnena, helst som Sverge ännu icke egde någon politisk press, som kunde förvara sådant åt vår tid, och det är kändt att Carl Johan omsorgsfullt sökte förhindra uppkomsten af en sådan press, hvarpå ett exempel finnes i åtalet mot Regnår, som sattes på fästning för en tidningsartikel, hvilken just åsyftade utvisa möjligheten af Finlands återtagande. Den svenska allmänheten har ända tills helt nyligen om ifrågavarande tids hemligare politiska förbandlingar egentligen icke fått se mer än den ena sidans argumenter offentliggjorda; och äfven i de Bergman-Schinkelska minnena af Carl XIV:s historia finnes knappt en enda handling eller brefvexling från franska regeringens sida kungjord, med undantag af de hotelser från franske ministern Alqvier, hvilka, isoleradt framställda, passat väl i stycke att användas till rättfärdigande af Carl Johans sått att gå tillväga. Det är likväl bekant, att den franska kejsarregeringen lika litet saknade en skicklig diplomati, som dugliga generaler, och då det otvifvelaktigt låg i Frankrikes intresse, att vid begynnelsen af ett krig emot Ryssland draga Sverge på sin sida, så är det redan på förhand ieke antagligt, att när alla de historiska källorna en gång blifva tillgängliga, forskningen skulle stanna vid det resultat, att Napoleon icke hade för sagde ändamål användt annat än blott och bart hotelser. Emellertid saknas äfven nu sådana historiska bevis ieke helt och hållet, och vi skola uti det följande framlägga några, måhända tillräckliga att åstadkomma hos läsaren samma slutsats under afvaktande af en framtida fullständig bekräftelse. Det lärer medgifvas, att om en mängd faktiska omständigheter finnas, som alla leda till en så hög grad af sannolikhet för en viss åsigt, att densamma icke kan motsägas, så har man hunnit så nära som möjligt till absolut visshet. Författaren sammanför derefter de ställen i de Schinkel-Bergmanska Minnena, som klart vittna derom: att det genast från Carl Johans ankomst till Sverge var hans plan att sluta sig till Ryssland och hjelpa till att störta Napoleon, ehuru han ansåg sig böra bibehålla skenet af godt förstånd med Napoleon, för att icke skada sig sjelf och sitt nya fädernesland i Europas ögon; — att icke blott svenska nationen , utan äfven de mest framstående svenska militärer och statsmän på den tiden, sjelfva den gamle Carl XIII äfvensom de mest betydande personer i Carl Johans egen omgifning icke I ott icke ansågo en allians med Frankrike och ett krig mot Ryssland såsom omöjligt, utan såsom snart sagdt det enda par som för Sverge vore tänkbart vid en ollision mellan Frankrike och vår förhatlige rffiende; men att Carl Johan i detta hänsende så blindt hängaf sig åt sina subjektiva ycken, att han icke ville lyssna till några öreställningar och invändningar och till och ned i ursinnig ilska ville bära våldsam hand på hjelten Adlercreutz, då denne anmärkte, tt Sverge aldrig torde få upplefva ett mera ;ynnsamt tillfälle att återtaga Finland, detta and som är i min tanke oundgängligt för less sjelfständighets; — lika litet som han beymrade sig om Skjöldebrands vältaliga och rofetiska ord: Om en tidpunkt någonsin unnits tjenlig till att tillbakakasta den ryska nakten inom dess gamla gränser, hämnas dess rolöshet, dess grymheter och återtaga de sköna rovinser den sedan 200 år frånröfvat oss, är jet den närvarande. Den strid, som är på väg tt utbryta, erbjuder oss förvånande utsigter, ch det behöfs en Napoleons förunderliga öferlägsenhet i tillgångar och medel, för att törta denna koloss, som hotar att krossa oss; — fråga hela nationen! fråga Polen, fråga Porten, fråga Persien, hvad czarernas eder afva att betyda! Hoppet att utkräfva hämnd jr så många oförrätter är det enda, som upehåller mig uti den smärtsamma erinringen f denna fred, som jag undertecknat med tåir i ögonen. Den är en vanärans minnesård I Skola vi då icke våga vädja till våra värd, 0. 8. v. Efter att ha anfört en stor vängd af dylika bev s i afsoende på den opiion, som var rådande i landet, yttrar förfatren : Vi hafva måhända varit nog frikostiga med dessa ) d drag ur ett arbete, redan förut så spridt, som de j d rågavarande Minnena,. Men sammanställningen I tr de åberopade meddelandena lemnar ett så talande I ni tneshärd från ott håll dar da falla In Ts en. a