Aftonbladet – 13 mars 1856, sida 3

har jag ersatt med en brinnande kärlek till allt som är stort, skönt och godt uti skapelsen. Då jag var barn älskade jag mina foglar, hästar och hundar, derefter egnade jag hela min tillgifvenhet åt mina lekkamrater, och ännu aldrig har jag varit ledsen när solen kastat sina strålar öfver ängens blommor och jag haft ett menskligt väsende att tala med. Allt hvad jag vet om verldens dålighet och menniskornas laster har jag erfarit af min lärare, och det var alltid vid dessa tillfällen jag bade svårast att fatta. Jag ville aldrig tro honom, och ännu i dag inbillar jag mig han oftast varit öfverdrifven i sina berättelser. En elak menniska förvånar mig, jag betraktar henne som ett sällsamt djur, och om hon slutligen visar tänderna, tror jag att det skett på gyckel och jag skrattar; bits hon deremot verkligen, så bannar jag henne, och förslår icke det, så dödar jag henne, dock sker det lika mycket på det att hon ej skall skada ännu flera. Nej, chevalier, jag är icke elak!... mina kamrater kallade mig till och med ganska ofta för pultron, derföre att jag icke hämnades förolämpningar hvilka jag icke förstått. Är ni blyg? frågade Crillon, Jag vet icke.n : Men att lugnt mottaga en förolämpning bevisar föga mod. Menar ni det? det är möjligt, men jag trodde att vid alla tillfällen, då man med säkerhet visste sig den starkaste, borde man afhålla sig ifrån all onödig strid. Ja, mumlade Crillon, men de svage ha deremot ofta större vighet och kunna derigenom ganska lätt träffa den starkare. Det är sannt; också försäkrar jag er, att jag utan tvekan skall mäta mina krafter med hvem som helst, när äran. så bjuder och befaller. Det är bra, till och med för bra, ty med en dylik karakter skall verlden såra er lika ofta som fienden. Jag är således försonad med hvad jag i början ansåg för elakhet; er mor borde likväl ej med så mycken ihärdig