Aftonbladet – 13 mars 1856, sida 1

STOCENMOLN, den 13 Mars. Om lagstiftningen rörande skogshushållningen. IL. Den sednaste åtgärd i afseende på skogshushållningen, som vi uti vår förra artikel omnämde, var Rikets Ständers skrifvelse vid 1766 års riksdag med klagan öfver skogarnes utblottande m. m. För att bota detta onda föreslogs bland annat, att skogsuppsyningsmännem borde vara edsvurna; att de genom löfte om belöningar skulle uppmanas till fullgörande af sina pligter; att skattebonden borde erhålla halfva värdet och kronobonden en fjerdedel af värdet för hvarje af kronan för dess räkning stämplad ek; att allt svedjande borde förbjudas, en allmän planteringsskyldighet införas och en ny husesyns-ordning utfirdas, samt slutligen innehafvare af rekognitionsskog uppmuntras att derstädes införa ordnad trakthuggning. Under de återstående åren af den så kallade frihetstiden föranledde likväl dessa förslag ej till någon regeringens åtgärd. Men efter 1772 års revolution blef en af konung Gustaf IlI:s första omsorger i afseende på den inre förvaltningen, att tillsätta en kommission för öfverseende af skogslagstiftningen. Denna blef likväl icke fördig med sitt förslag förr än i Januari 1787. Under tiden hade en af ledamöterna 1 kommissionen, den bekante sedermera fältmarskalken J. C. Toll, uppgjort åtskilliga projekter, hvaraf likväl intet resultat följde. Bland annat ville han centralisera skogsförvaltningen för hela riket hos en riksjägmästare, under hvars ordres jägeristaten skulle sättas på krigsfot. En annan ledamot af samma komitå, grefve Bjelke, var deremot af den mening, att skogsvården skulle bäst befrämjas om den till en viss grad gjordes till en kommunal angelägenhet och anförtroddes åt en i hvarje provins inrättad styrelse, bestående af en öfverjägmästare och fyra bisittare. Innan likväl ännu en ny skogsordning den 10 Dec. 1793 tillkom, hade, som bekant är, konung Gustaf, såsom pris för bondeståndets biträdande af sökerhetsakten vid 1789 års riksdag, låtit samma dag denna dekreterades eller den 21 Febr. 1789, utgifva en förordning i liberal riktning, hvarigenom skattehemmansegare tillerkändes lika orubblig och fri dispositionsrätt öfver sina skattehemman med allt hvad dertill hörer, som frälseman