Aftonbladet – 8 mars 1856, sida 3

(Insändt.) Carl XII:s död. Under det att man tvistar om rättighet att uppsätta ett svenskt minnestecken i Norge, på den punkt der Carl XII stupace, och under det man likaledes är ocenig i afseende på beskaffenhet och benämning för ett sådant — i händelse den norska nationalkänslan tillåter svenska hären uppsätta detta minnesmärke — vid hvilka alla omständigheter insäntlaren icke vill fästa sig, — torde det kanske vara lämpligt att åt allmänheten meddela några ord om resultatet af forskningar som den danske historieskrifvaren Paludan-Mäller anställt, och dem en svensk öfversättare vidare allmängjort i ett litet arbete med titel: Carl XII:s död. Kritisk-IHistorisk Afhandling af C. Paludan-Mäller Stockholm 1846. I detta arbete har förf. med det största lugn granskat en stor mängd af källor, både tryckta och håndskrifna, isynnerhet från tiden närmast händelsen, upptagit en mängd rykten, granskat deras ursprung och visat deras fullkomliga otillförlitlighet samt anfört en mängd skrifter, hvilka, utan all tvetydighet, framställa saken i klaraste historiska ljus. Man torde, i likhet med insändaren, efter läsningen af detta arbete komma att förundra sig öfver den okunnighet hvari man hittills sväfvat rörande en händelse, för hvilkens tydliga utredande så bestämda meddelanden finnas — ehuru man liksom försmått att begagna dem. Vi skola här i korthet angifva på hvilken punkt denna historiska sak nu står, och dermed visa huru envist en fördom kan qvarstå hos ett helt folk, jemväl när tillgång redan finnes till den klaraste motbevisning. För att nu icke gå läsaren i förväg, då PaludanMällers afhandling är lättläst och blott innefattar några (8 å 9) ark, vill insändaren här allenast upptaga resultatet såsom utgående ur en enkel framställning af omständigheterna vid olyckstillfället. Fredriksstens belägring hade, år 1718, redan varat en vecka efter löpgrafvarnes öppnande, då den 30 Nov. inföll. Enligt den dagbok som kommendanten fört, äfvensom af en annav dagbok, förd — sannolikt för magistratens räkning — af en prestman i Fredrikshall, hade löpgrafven om aftonen den 29 varit 300 steg ifrån fistningen, men på morgonen den 30 Nov. hade samma löpgraf kommit mycket närmare. Den var således långt inom musköthåll. På eftermiddagen, efter aftonsångens slut, red konungen ned från högqvarteret der gudstjensten blifvit hålen. När han framkommit, visade han sig särdeles otålig, emedan löpgrafsarbetarne icke fort nog ankommo, hvarför han skickade förnyade ordres om påskyndande. — Till öfverste Maigret, som var chef för belägringsarbetet, yttrade han likaledes en viss otålighet öfver att belägringen icke raskare fortgick, och då Maigret lofvade att fästningen skulle vara tagen inom en vecka, svarade han: Vi få väl se!s Emellertid samlades, såsom vanligt hvar konungen stannade, när tiden sådant tillät, en mängd officerare omkring hans person. Han stod en stund hvilande mot en skanskorg, eller rättare uppklättrad på något bristfälligt stycke af en sådan, men steg sedan upp på sjelfva bröstvärnet, hvarvid han lärer hjelpt sig upp förmedelst en längre granpåk, lösryckt ur en skanskorg ). Bröstvärnet blef under tiden genomskuret, emedan löpgrafven skulle föras i en spetsig vinkel derifrån emot fästningen. Invid denna genombrytning, och allenast några alnar derifrån, i den gamla löpgrafven, var det som konungen uppstigit på bröstvärnet). Öfverste Maigret hade gått ut på fältet genom den nyss gjorda öppningen på löpgrafven När han utstakat den nya linien och låtit soldaterna utlägga faschiner, återvände han in i den gamla löpgrafven, medan fortifikationslöjtnanten (sedermera öfversten) ) Denna granpåk, som han fortfor att hålla i högra handen under hela den tid han lefvande låg qvar på bröstvärnet, förvarades och blef sedermera försedd med en silfverknapp, äfvensom med en plåt af samma metall och inskrift derå: att konung Carl XII höll den i handen då han stupade vid Fredrikshall. Den kan ännu ses i lifrustkammaren i Prins Gustafs palats. ) En liten litografisk teckning, som finnes i bokhandeln, visar förhållandet närmare.