Aftonbladet – 8 mars 1856, sida 3

förhållanden är det bättre att genast kämpa striden till slut. På denna punkt står, efter vårt förmenande, det nuvarande politiska Europa. Afslutas en fred i detta ögonblick, så har man endast uppskjutit den stora verldskampen, tills den djerfve hunnit samla nya krafter och förmått upplösa förbundet erellan sina motståndare. Då skall han åter uppträda kringfrätande, uppkallad äfven till hämd öfver den behandling, hvilken han gerna antager såsom förödmjukande. Ryssland kan icke annat; detta ligger i dess öde! Sammankommet genom svärdet. måste det sammanhållas af despotism. Men denna erfordrar, att folket skall sysselsättas utåt, för att ej få tillfälle att tänka inåt, på sig sjelft, och tillika hållas i fruktan för magten, hvilken alltid måste uppträda med vapen i handen och med nya eröfringar uppenbara sin fortfarande styrka. Finnas ej dessa våldets — lifselementer inom enherrskarens stat, så öfvergår denna snart till en politisk sjelffrätsten, hvilken sönderfaller just derföre. att den står orörd i den stilla luften. Under det ryska samhället lyda, för det närvarande, kanske mera än hundrade folkslag, af olika ursprung, seder och språk. Dessa kunna sammanhållas endast genom eröfrarens styrka. Den beherrskande stammen måste tygla de underlydande genom våld: men med slafvar vänjer man sig sjelf lätt vid slafsinne, och att känslan af en tryckande makt hvilar öfver det ryska nationallynnet. torde ej kunna bestridas. Men härvid måste hela massan sysselsättas, och sysselsättas utåt; hufvudstammen måste framstå stor och oöfvervinnerlig inför de kufvade, och regenten lika mäktig inför den förstnämnde. En sky af oemotståndlighet skall omgifva honom, och denna vinnes endast genom vapenmakt. Stan-. nar rörelsen utåt, så börjar man betänka, om ej äfven vissa menskliga och borgerliga rättigheter kunna tillkomma åtminstone det styrande folket. Med dessa betraktelser är det ryska väldet, såsom ryskt, egentligen slut, och härmed börjar en återgång. Ingenting 1 naturen står stilla, allt går antingen uppåt eller nedåt; stillastående är död, och mest i ett sammangyttradt, stort statsvälde. Således, enligt hvad vi redan yttrat, Ryssland måste eröfra eller sammanfalla; krig är dess lifselement och utbredandet dess fortfarande räddning. Detta utgör ett evigt öde för alla genom eröfring sammanfösta stater; detta deras förtappelse! Ryssland måste, för eget sjelfbestånd, fullfölja sin olycksaliga skickelse; men det öfriga Europa är derföre icke pligtigt att uppoffra sig för uppehållandet af ett politiskt odjur. Vår verldsdel, ställd midt emot en sådan tidens förbannelse, har tvenne vilkor: att förr eller sednare öfversvämmas utaf halfasiater, eller att uppå dem förnya efterdömet med Hunner och Mongoler. Europas folk äro skyldige sin egen tillvaro, sin fria sjelfständighet och mensklighetens utbildning, att med lif och blod motstå en makt, som nödgas antingen kufva eller kufvas; det tredje finnes icke, ty det vore dess egen sjelfvilliga upplösning. Det synes törhända vildsinnt, att önska stridens fortsättning, att nästan bedja en mild försyn härom; men skälet är ofvan ådagalagdt. Det är bättre att veta sitt öde, äfven om det blefve dystert och nedslående, än att oafbrutet stå under ett öfverhängande Damokles-svärd. Har man en sår tand, så förbättras den icke med att uppskjuta uppryckandet; detta bör dock slutligen verkställas. Ryssland utgör Europas såra tand. Den måste opereras (plombering hjelper ej mera); i annat fall kommer den europeiska statskroppen att lida af en oafbruten tandvärk! Sakna dessa åsigter icke sin goda grund, äro de ej falska, så emotser man ett fredsslut med fruktan, icke med glädje. Vi hafva hunnit till en vapenhvila; så många väldiga krafter arbeta i det förut nämnda maschinhuset; den nära sammanhållningen emellan förbundna synes börja gissna; man visar sig åtminstone trött på alla sidor, och beskedliggörarne spara icke på bindlar och plåster; klangen af svärdsdansen väcker icke mera, tyckes det, till vapenlystna gensvar; det mulnar i vestern! Corniz. —— ÄZX 2