Aftonbladet – 8 mars 1856, sida 3

(Insändt.) Det mörknar i Wester. Sepe sinistra cava predizit ab ilice corniz. Dystra moln samlas der borta, svarta moln, fredens moln! De äro tunga och hotande, laddade med åskor, visserligen ännu gömda bakom skyarne, hvarest de kanske länge skola fördöljas; men en dag bryta de fram, och förderf och förstörelse blir slutligen deras väg. Fredens gåfva helsas vanligen såsom en uppgående sol; nu bådar den blott en mörk natt. Besynnerliga tider, då lugn och trefnad måste anses för en olycka, och krigets gissel för en räddning från undergång; men en obändig eröfringslystnad hotar tvenne verldsdelar, närmare och fjermare naboer och vid erhållna nya gränser sina nya grannar. Denne politiske Molok fordrar, såsom offer, icke blott barn, utan fullväxte i tusendetal, icke blott orter och landskap, utan länder och riken. Man började bekämpa honom, kanske i elfte timman; men man synes nu redobogen att öfvergifva striden, icke nedgjord, icke besegrad, icke försvagad, utan blott af bristande sammanhållning. Beställsamma vänner, de som gömt och nött af ett gemensamt rof, tjena till mellanlöpare; de hafva lagt sig, likt isen, emellan bergets remnor, för att springa blocken från hvarandra. Man har begynt red en vapenhvila, och slutar törhända med en fred. Denna kommer troligen att öfver allt firas med pukor och trumpeter; men den Turkiska musikens trianglar och talrikar utgöras härvid af de kedjor, med hvilka Europa framdeles skall bindas. Och hvadan allt detta? Frankrike är vordet så beskedligt, England är vordet lika beskedligt, Österrike och Preussen sitta fill råds såsom beskedliggörare, och det statslärda Tyskland skafver politisk charpie och tillverkar dito turniketter, under breda tal om folkens rätt och Europas säkerhet. Sakerna gå sin gilla gång; men hvart? En fredstillverkningsmaschin är uppsatt i Paris, med jernet från London, veden från Moskwa och maschinisten tagen på stället. Eldare och särskild tillsyningsman öfver ångans termometerhöjd äro ditsände från Wien och Berlin, för att fyra på eller minska, allt efter behof af större eller mindre hastighet. Europas öfriga hufvudstäder hafva skickat koloch askbärare, och maschinsmörja. Tillrustningen arbetar med de kämpande härarnes förenade hästkrafter. Går det nu ej, så är ställningen — lyckligtvis — urbota! Hela Europa sitter liksom nedhukadt och afvaktar utgången med hopp och fruktan, färdigt att rnsa till vapen vid första vaktskottet, eller att kasta sig ned till hvila — under tårar. Längst bort i horizonten söka några strimmor af dag attarbeta sig fram; men blir denna klar eller blodröd? Likgiltigt kan det ock vara, tills vidare; ty det klara blir snart plodigt, och en dag, som nu anses stilla och skön, skall innan kort efterföljas af en åskliger, och då är det så godt att taga verldsstormen så gerna först, som sist; eller, med undra ord: en fred i sakernas närvarande ställning, uppskjuter ett allmänt krig blott på några år, kanske ett tiotal; och under sådana