Aftonbladet – 8 mars 1856, sida 3

kastade från fästningen, och hvilka brunno så klar. att hela marken var fullkomligt upplyst, äfvenson starkt sken spriddes ifrån brinnande beckkransar, upphängda på bastionerna. När Carlberg fått arbetet i full gång, gick har emellanåt in i gamla löpgrafven. Maigret hade erinrat konungen att han borde stiga ned, emedan han låg med halfva kroppen öfver bröstvärnets krön, men hade till svar bekommit en motfråga: Är du rädd ?, hvarpå han i sin tur svarade att han stod säker i löpgrafven, men att Hans Maj:t begagnade bröstvärnet annorlunda än hvartill det var ämnadt. De andra officerarne förebrådde nu Maigret i tysthet för hans opolitiska sätt, hvarigenom konungens envishet skulle tterligare uppeggas; och man rådslog om sättet att å konungen derifrån, genom någon förevändning att bedja honom bese och gifva befallningar vid någon annan punkt. Men detta hann icke blifva utfördt. Sista gången då Carlberg kom in ifrån fältet och den nya linien, och då konungen — som lärer väntat ett utfall af fienden — redan legat öfver en timma på utkik, befanns han hvilande på venstra sidan, med venstra handen under venstra kindbenet, och med ansigtet något vändt åt fästningen. Efter en half qvart, sedan Carlberg kommit in, hörde man en kula träffa konungen, mam såg handen falla ned och bufvudet sakta falla framåd i kappan, äfvensom fötterna sträcktes utåt mot Maigret, som stod med hufvudet mellan konungens stöfvelklackar. Ibland de officerare som stodo närmast var genaraladjutanten Kaulbars, som i första häpenheten slog Carlberg på axeln, under utrop: Kungen blef skjuten! Nu beordrades löjtnanten Carlberg och en grefve Posse, kapten vid lifvakten, att hemta en bår. Man skickade officerare, för att icke nedslå soldaternas mod genom meddelande af olyckan. Generalen grefve Schwerin gick upp på bröstvärnet och gaf genom sorgliga tecken tillkänna att allas hopp nu var ute. Konungen lemnades qvar tilldess man återkom med båren, då kroppen varsamt drogs ifrån bröstvärnet ned på densamma, hvarvid man fann den ofvannämnde granstören ännu i konungens högra hand, och den venstra omfattande värjfästet hvarå den således tyligen fallit i dödsögonblicket; men handen var vänd med öfra sidan uppåt sjelfva kroppen, så som riddare fordom ofta afbildades. Under neddragningen hade värjan halkat något ur skidan. Bland de närvarande nämnas Carlberg, Maigret, Siquire (eller Siere), Kaulbars, Schlippenbach, Schwerin, Schultz, Posse, Marchetti; men ännu några flere funnos der i det ögonblick olyckan skedde, ehuru icke deras namn finnas omtalade. Men främst bland de närvarande må här nämnas också hertigen af Holstein. Dervid synes man aldrig hafva fästat sig. Kanske han också önskat konungens död? Alltså passerade olyckan under det att minst 12 officerare omgåfvo konungen på insidan af löpgrafven, och 250 man stodo snedt utanför ensamma vid stark belysning. Under sådana omständigheter hade en mördare icke kunnat bli osedd; än mer: under sådana omständigheter hade ingen mördare kunnat göra försöket, isynnerhet då man erinrar sig att en sådan skulle mycket lätt kunnat finna oräkneliga andra tillfällen, der en ogerning kunnat utföras med full trygghet mot en man som ofta till och med inför fienden red eller gick fram ensam, och ännu mindre bland de sina någonsin vidtog försigtighetsmått. Vid besigtning af såret befanns venstra tinningen alldeles bortskjuten, och öppningen deri tre till fyra finger bred. . Å andra sidan, snedt öfver högra ögat, var ett mindre sår. De närvarande hafva vittnat att skottet träffade på venstra sidan och gått ut på den högra, och att det varit en grof kula, falkonetteller karteschskott. Sedermera hafva andre omdömen tillkommit med uppgift att skottet träffat på högra sidan. Denna tvist är af stor betydenhet, men dess afgörande kan endast ske genom kraniets besigtning af kunnige läkare. Ingen vid dödstillfället närvarande betviflade att konungen blifvit skjuten från fästningen. Äfven i fiendtliga lägret hade man fått samma underrättelse genom svenska öfverlöpare — hvilkas utsago således bevisar att man i hela svenska lägret då icke tänkte på annat; men under hemtåget började soldaterna grubbla öfver möjligheten att en fiendtlig kula kunnat träffa denne hjelte som de sett vid oräkneliga tillfällen gå trygg emellan dödarne. Då uppkom misstanken, men ingen viss person träffades deraf. Den förste som blef föremål derför var Siquier, som i feberyra i Stockholm, fyra år efter händelsen, öfverljudt försäkrade att han skjutit konungen — alldeles såsom konungens vän Fabricius, äfvenledes i yrsel, försäkrat i afseende på sig. Sedermera, då svenske ministern i Paris genom bref uppmanat öfverste Maigret att uppsätta en relation om dödstillfället, blef denne Maigret sjelf misstänkt, ehuru hans enkla uppsats icke dertill gifver minsta anledning. I sednare tider har, sannolikt under inflytelsen af drottning Lovisa Ulrikas hat emot Fredrik af Hessen, ett dokument blifvit utspridt, men hvars falskhet blifvit af Paludan Möller bevisad, innehållande uppgift af den ädle doktor Tollstadius att friherre Cronstedt, chefen för svenska artilleriet, och öfverste Stjernros, en af Carl XII:s fordna drabanter (tillfångatagen tillika med kungen sjelf i Bender), voro sammansvurne, och att den sistnämde riktat skottet. Genom beviset, att det anklagande dokumentet var understucket, förfaller också anklagelsen mot dessa båda män, om hvilka deras samtid icke haft annat än ärofullt att förtälja, och af hvilka åtminstone den enc (Stjernros) i det olyckliga ögonblicket var vid Glommen, 6 fjerdingsväg från stället. De fleste af de i löpgrafven närvarande officerare voro kände såsom konungen tillgifne — utom det att han på alla de sina imponerade genom sin personlighet. Hvad slutligen angår prinsen af Hessen och hans gemål, konungens syster, kan man åberopa ett omlöme af Geijer, att en misstanke mot den förstnämde vore vanvettig. Om en så nedrig gerning legat i orinsens afsigt och plan, skulle han väl oekså förveredt något för det ytterligare genomdrifvandet af let syfte som låg närmast, och hvilket han tydlisen också uppgjorde när olyckan var skedd, nemli sen att försäkra sin gemål om tronföljden ; men då :n läser de trenne korta biljetter han på en och samma dag skref till Stockholm till henne, röjer sig leri på tydligaste sätt den öfverraskning hvari han blifvit försatt. Ingen bestämdhet, ingen beslutsamnet, ingen plan, icke en gång någon ordning röjer sig i hvad han föreslår eller befaller. Man ser att att han, liksom hvarje soldat, icke tänkt på, icke rott på en sådan händelse, sedan man, under nit.onåriga strider, vant sig att se kung Carl gå rygg der ingen annan var säker. Att sitta säker på en och samma punkt i fem fjerledels timma under det att hundrade tusen kulor på vära håll riktades mot denna enda ungefärliga punkt, rar dock alltför mycket vågadt, alltför mycket otroigt; och fördenskull föll denne hjelte, som förakade trogne tjenares varnande böner, hvarefter desse kördade efterverldens misstankar och hat, under det utt, för de fleste ibland dem, deras egen lyckas sol ann sin nedgång i samma stund som deras beskydlare gick ifrån dem. Det är hög tid att historien renar dem alla från lessa oförtjenta beskyllningar, hög tid att häfden jelf renas från denna blodiga skymf emot nationen. RÄTTEGÅNGSoc POLISSAKER. — Under senare månaden har polispersonalen tillett efterlefnaden af gällande förordning angående nått, mål och vigt. Dervid har, bland 1293 ställen ler en dylik tillsyn egt rum, anmärkningar blifvit sjorda å 201, emedan å desse längdoch rymdmått unträffats, hvilka icke inom föreskrifven tid blifvit