Aftonbladet – 7 mars 1856, sida 2

det företrädet att visa oss detta palats som en del af taflan, och utan fråga den skönaste, hvad byggnaderna beträffar. Vår ståndpunkt var på taket af Queens Hötel, den mellersta och högsta bland de tre, hvari Crystal Palace Hötel med sina 70 rum är fördeladt; och detta hotell har på toppen af Westow Hill sin grundval i jemnhöjd med spetsen af Paulskyrkan, som framskymtar ur Londons töcken på en svensk mils afstånd i norr. Här och i hela grannskapet fanns likväl ej ett spår af rök eller dimma; vi kringfläktades af den renaste sommarluft. Omedelbart nedanför oss, åt öster, glänste i solskenet de täta löfkronorna af Dulwichs skog, som ligger på gränsen af de begge grefskaperna Kent och Surrey, och straxt bakom den höjde sig kristallpalatsets vestra långsida mot den blå rymden, som: den, högt öfver vår horisont, begränsade åt detta håll, men utan att förmörka; ty middagssolen sken just nu ned på palatsets södra gafvel, fyllde hela den sublima praktbyggnadens inre med ljus och förvandlade hvarenda af dess terrasstaks och de tre tvärhvalfvens konturer till en rad af kaleidoskopiskt sammankedjade juveler, som tycktes sväfva fritt men orubbligt i rymden, utan synbart stöd. Man har liknat kristallpalatset vid en skapelse ur Tusen och En Natt; men Aladdins slott var ingenting emot detta den nyaste tidens feeri. Äfven detta under är emellertid ett andarnes verk; men menniskolifvande andars. Italiens, Frankrikes, Belgiens, Tysklands, Englands utmärktaste: konstnärer, anlitade utan skygghet för någon: kostnad, samverkade enhälligt vid grundläiggningen, uppresningen, inredningen och utsmyckningen, dels här, dels i de här efterbildade konstverkens och fornminnenas hemorter. De frånvarandes arbeten ilade hit ifrån alla håll, för att här, under lika konsterfarna händer, sammansluta sig till ett helt. Det berättas att man såg mer än en mörkhyad och svartskäggig konstnär från södern här glömma både förfriskningar och skydd emot Britanniens vintertöcken, för att i det ännu ej slutna och värmda palatsets Pompejanska atrium pensla ut en två tums lång bild midt på en cinoberröd vägg, eller polerasett gyllne takornament i Abencerragernas sal bakom divansallongen i Alhambra, eller feja på Sardanaals tron i den assyriska audienssalen. Konstifvern höll de återskapande söderländningarne varma. Straxt efter frukosten for Stanley till London med en af de hvar femte minut bort-ilande jernbanstågen, och jag gick tillbaka till kristallpalatset, för att fortsätta mina upptäcktsvandringar. Mr Stanley och jag voro gamla bekanta. sedan flera år tillbaka, men vi hade bott här: i samma hotell flera dagar, utan att veta om: hvarandra; han i den förnämsta paviljongen, jag i ett af de anspråslösaste bland de 70 rummen. En händelse förde oss tillsammans. Det var en eftermiddag, några timmar före den tiden, då palatset och dess park stängas för allmänheten, och efter dagens ströfverier hade jag gått ut i palatsets italienska trädgård och derifrån utför den ena bland denna trädgårds bildprydda och fontänglindrande terasser efter den andra. Jag hade genomvandrat den engelska trädgården och parken och slutligen hamnat i urverldens vildmark), der jag nu hvilade ut under några cykadeer på den Geologiska ön straxt ofvanom vattenfallet. En näktergal, som kanske trodde sig här vara på andra sidan om Alperna, hade förglömt sig i de täta rhododendronsnåren i grannskapet af sjön, och störde med några enstaka slag den hemska illusionen att jag här befann mig helt allena bland urverldens vidunder. Vid sjöstranden nedom strömfallet lyftade en iguanodon-ödla några och femtio fot af sin jättekropp öfver vattenytan och såg jäspande upp till mig, och på stranden ofvanom fallet, ett litet stycke ifrån mig, satt en labyrinthodon, ett slags groda, stor som en höstack om ett dussin parlass, och blickade tvärtöfver sundet till en frände, mot hvilken en oerhörd krokodil och en slungormhalsad plesiosaurus tycktes bereda sig till något gemensamt anfall. Detta staffage i det vilda urverldslandskapet var så lefvande grupperadt, att jag vid dess betraktande ej kunde afhålla mig ifrån att högljudt gifva luft åt det inI tryck jag erfor. . I Nål — ropade jag åt jättegrodan på min Åsida om sundet — skall du inte hjelpa kamlraten? Ett hopp tvärtöfver sundet, till ide gransdungen der, så är du hos henne! Tackar ödmjukast! — svarade på något bruten svenska en basröst ur dungen, — då skulle hon flyga rakt i famnen på migl! I detsamma framträdde mellan idegranstelningarne en smärt och högvext gentleman i lätt engelsk sommardrägt, och ställde sig midt emellan de stridsfärdiga odjuren. — En landsman !s — ropade jag i glad öfverraskning. — En bekant åtminstone — svarade han — Men vänta: jag är straxt hos er. Huru detta straxt skulle gå till var icke så lätt att gissa; ty jag visste att den enda bron, som ledde till holmen, låg vid dennes motsatta ända; men den unge gentlemannen kände lokalen bättre än jag. Han begaf sig till öfra kanten af vattenfallet, trädde dristigt ut på några klippspetsar, som sköto upp här och der ur strömbranten, och kom alldeles torrskodd öfver, med några djerfva men säkra språng från spets till spets. Inom ett par ÄRA RR lt AF TR