Aftonbladet – 7 mars 1856, sida 2

är jag förste mannen i lägret, och jag vill, oaktadt ert opassande upppförande, afhöra hvad ni har att säga och förskaffa er full rättvisa. Begynn derföre med era klagomål, men lugn, höflighet och framför allt tydlighet i framställningssättet! ... Tala! ... Den unge mannen bet sig i läppen, rynkade ögonbrynen och knöt näfvarne; men besegrad af Rosnys kallblodighet och öfverlägsenhet, undvek han den store hugenottens genomträngande blick, hvars stolthet och kyla besvärade honom, samlade sina tankar, andades djupt och började: Välan, då! jag bebor med min familj det slott som ni ser der borta mellan träden till höger, vid foten af den: lilla kullen. Min far ligger sårad i sin säng. Sårad ! afbröt Rosny, det är då en af hans majestäts trogne krigare ? Den unge mannen rodnade. Nej, sade han med synbar förlägenhet, Satans ligistafföda! mumlade gardisterna, pFortsätt ! tecknade Rosny. Jag satt med mina systrar vid den sjukes säng, då ett ovanligt buller på en gång störde oss. Främlingar hade med våld trängt ini huset, misshandlat folket och likt usla banditer fegt roffat åt sig allt hvad de kunnat komma öfver.s Tystl ropade Rosny till flera röster, hvilka från olika ställen knotande höjt sig. Men detta var icke nog, fortsatte la Ramåe, dessa våldsamheter voro för obetydliga, och i förtviflan häröfver togo de brinnande bränder från härden och kastade dem på ladan, hvilken i detta ögonblick brinner; se sjelfl Alla vände sig om; en ljus rök höjde sig verkligen i höga spiraler öfver parkens träd. Pontis och hans vänner bleknade. En dödstystnad uppstod i lägret. Det är 1 sanning en eldsvådal sade her! de Rosny obehagligt öfverraskad, vi måste begifva oss dit. Innan ni hinner dit, skall allt vara slut