Aftonbladet – 6 mars 1856, sida 3

Hyllar och Ur ructnanae vactugratvar sprida sina lika farliga pestångor vidt omkring sitt grannskap. ! ta Hvad är det man ännu ser i denna trakt, fastän ång-sågen utandats sin — såsom man hoppas — sista suck? Utom sump-hålan på artilleriplanen och de gamla ruinerna der nedanföre — hvilka troligen få stå qvar tills lågans sken åter skrämmer upp stadens befolkning och de först då falla som offer — ser man fortsättningen af den ihopträngda Nybrokajen stängd helå stranden utefter af en hop eländiga rucklen, det ena öfverbjudande det andra i vanskaplighet och hopgyttring. Tillkomsten af hvad i detta afseende är gjordt — yttrar Svenska Tidningen i en insänd ganska god artikel — och uteblifvandet af hvad den flyktigaste eftertanke genast inser hafva bort göras, vittna ömsesidigt om en total brist på plan och system för stadens reglering och försköning. Hvad som måhända mest af allt:bidrager att skämma de eljest nanderfullt sköna utsigterna öfver staden är len osmakliga anordningen att hustomterna sträcka sig ned till vattnet, hvarigenom husens förnänista sidor vändas åt motsatta håll, men en mängd för ekonomien lika behöfliga som för ögat anstötliga byggnader och lägenheter ligga uti kaotiskt virrvarr kringkastade it sjösidan, öppna för allas blickar, som fär: las på vattnet. Och dock är det utsigterna från vattnen som skaffat Stockholm ryktet att vara en bland verldens skönaste städer. Stockholm är nästan lika mycket som Venedig, och långt mer än Konstantinopel, en stad på vattnet. Hu:u annorlunda skulle likväl ej Stockholm visa sig, om Kungsholmens och Ladugårdslandets. jemte andra stränder vore försedda med breda strandgator och palatslika byggnader utefter dem? Af den befolkning, som rör sig på Stockholms gator, har knappast en tusendel besökt Garfvareoch Kaptensgatorna; men deribland finnes väl ingen, som ej från sjösidan betraktat stränderna if Kungsholmen och Ladugårdslandet. Afses iter nyttan och säkerheten, lärer det ej kunna bestridas att bägge dessa förmåner skulle allmännare och i långt högre mått komma staden och befolkningen till godo, om stränderna vore fria. Antag att bangården för den blifvande norra jernvägen kommer att förläggas antingen på tegelslageri-tomten inom qvarteret Sperlingens backe eller ock, enligt ett annat förslag, på Träsktorget jemte dess af staden disponerade mark, hvarifrån lika lätt en railväg kan anbringas till Nybrohamnen ). I detta fall blir behofvet af en strandgata utefter Ladugårdslandsviken ännu mera påfallande, då man besinnar hvilket lif då skulle uppstå i sjö-kommunikationen med Skeppsbron och de vid Stadsgården befintliga magasinerna i samband med södra malmens station. Men oafsedt alla funderingar öfver jernvägsaffärerna, kan : man icke annat än med insändaren hemställa till hvar man om icke en af planteringar förskönad kaj — mer eller mindre kostbart anlagd — utefter norra stranden af Ladugårdslandsviken från Berzelii park och Nybrohamnen ända fram till Djurgärdsbron skulle i oberäknelig mån upphjelpa stadens och isynnerhet denna stadsdels beqvämlighet och utseende, hvarigenom också vägen till Djurgården komme att förkortas med omkring en tredjedel och Storgatans backar undvikas, dessa långa backar, hvilka äro lika besvärliga för de promenerande som för de arma dragarne. (Att sedermera, i en framtid, få den motsatta sidan af viken också försedd med en strandgata öfver Sillhofvet fram till Nationalmuseum, vore måhända en alltför djerf önskan). Men huru kan man verkställa detta förslag? Dertill erfordras pengar, mycket pengar! Det förstås. Men också bör man förstå att det skall blifva dyrare ju längre man dröjer, isynnerhet om stadens styrelse, såsom nu är fallet, tillåter husegarne att med kostbara byggnader belamra den mark, som bör afrödjas och utläggas till strandgata. Saken är dock möjlig nu. Insändaren i Svenska Tidningen föreslår följande: Efter insändarens tanke böra vederbörande utan ringaste uppskof taga ihop med denna fråga, låta upprätta plan till Strandgatan och derå söka Kongl. Maj:ts fastställelse samt med stöd af förordningen den 20 November 1845 expropriera åt staden alla privata egendomar mellan Kaptensgatan och sjön, Man bör passa på denna tidpunkt, då ett hus är totalt nedbrunnet och ett annat förstördt. Att egendomarnes värde genom tvungen expropriation uppstegras 50 procent utöfver det verkliga, bör ej väcka betänklighet, ty man kan lita på att ingen husegare till staden frivilligt afträder en under reglering liggande egendom, utan att i sin kalkyl upptaga dessa 30 procent; och dessutom stegras egendomsvärdet med hvarje år. De i lösta gårdarne kan staden uthyra, måhända med lika många procents förlust på räntan af köpeskillingarne; men så snart strandgatan blifvit anlagd, är ins. fullt förvissad att det återstående af tomterna skall kunna säljas till hvad egendomarne kostat staden. Vägen till Djurgården och utsigten öfver viken skola ofantligt höja värdet af dessa byggnadsplatser., Fortsättningen afartikeln påpekar företagets underlättande deraf att flere af egendomarne äro kronans, utt-lar vidare ett betydelsefullt memento mori öfver nuvarande stadsstyrelse i följd af dess gnideri och sölerix med alla regleringsåtgärder, tilltfålar de händer, som nu en lång följd af år arbetat på att fuska bort Stockholms utseendev, vi ar att någönting ruttet förefinnes och flera anstuckna ställen,, etc. etc., och häntyder slutligen nära nog på möjligheten af uppror mot den oefterrättliga styrelsen — märk: styrelsen af staden, icke staten — önskande, vid tanken på den sedr.ast timade eldsvådan, att svederbörandes behandling af hufvudstadens kommunalangelägenheter icke måtte tända en annan eld, nemligen i sinnena, måhända svårare att dämpa. Det skulle ingalunda vara ur vägen, om magistraten, borgerskapet, drätselkommissionen eller hvad den Heter, denna månghöfdade styrelse, som så väl handhafver hufvudstadens angelägenheter och. derföre utfärdar sina temDA 1 NE a oo ARE oo Ae oo mm NA